Jag har den senaste tiden fått ett antal rätt ruskiga påhopp över att jag i min blogg delger vad jag känner. Det har givetvis lett till att jag funderat mycket över hur mycket man bör lämna ut sig den här vägen. För indirekt lämnar man i vissa lägen ut andra. Det är det kritiken främst varit över.

Men jag har kommit till en ståndpunkt: mitt liv är mitt att leva. Jag försöker hanterat mina upplevelser så gott det går. Det senaste halvåret har varit långt tuffare än jag trodde var möjligt. Människor jag möter på vägen är med och bidrar till mina erfarenheter och jag kan inte ignorera det. Min blogg är en kanal för mig att delge tillvaron i MITT liv. Inklusive mina erfarenheter. Vare sig det gäller hundarna, huset eller mina personliga upplevelser. Jag försöker hålla mig strikt till hur JAG upplever saker och ting och inte lägga skuld eller börda på någon annan.

Många gånger har jag funderat över att lägga korten på bordet och berätta vad som verkligen har hänt. Som en bearbetningsmetod. Som en varning till andra. Som en väckarklocka. Som en upplysning om att det kan hända vem som helst. Men har kommit fram till att det förmodligen skulle skada mig mer än det skulle göra nytta. Människor i min omgivning - mina vänner - är i många lägen väl insatta. De som inte är det, är ovetande om detaljerna för att de inte vågat fråga.

Det jag dock känner att jag bör lyfta är att min sjukskrivning i somras inte hade ett dugg med min arbetssituation att göra. Mitt jobb var mitt andningshål under lång tid. Så ni som varit oroliga över att jag varit på väg in i väggen på grund av jobbet, kan lägga farhågorna åt sidan. Så var inte fallet. Min sjukskrivning var till följd av en akut krisreaktion som uppstod enbart på grund av den situation som omgav mig privat. Den situationen är åtgärdad. Även om det kommer att ta tid att läka såren efter den och jag är medveten om att det kommer att ta tid. Det skall få ta den tiden som krävs, för min skull.

Så den kommande tiden ämnar jag ägna åt mig själv. För att läka. Ni får ha hur mycket åsikter ni vill om det. Men så kommer det att bli. Det är för min skull, ingen annans. Mitt liv är MITT att leva.

//Annika