Jag måste börja komma ihåg en sak. Om jag vill bli firad på min födelsedag så får jag själv se till att det blir gjort. Nog för att jag har ett visst motstånd för julen - eftersom jag är av åsikten att det är ett kommersiellt och religiöst dravel som är pådyvlat av en maktelit som är helt förlegad i vårt samhälle idag. Men födelsedagar har jag alltid tyckt varit värda att fira och gjort med liv och lust, varför även Annas brorsdotter kommer att få ett par alldeles urljuvliga tofflor vi hittade på julmarknad i Oslo i födelsedagspresent av oss. Den köphysteri som råder kring jul för att fira en förekomst som inte en levande själ varit med om är i mina mått mätt inte klok. Däremot hyser jag en oerhörd glädje i att fira någon som finns här och nu och som förgyller vår tillvaro med sitt väsen. Märkligt nog verkar min omgivning vara av helt motsatt åsikt. Man tar av en mycket ansträngd ekonomi och skickar julklappar kors o tvärs till och med till vänner och bekanta man inte skall fira jul med, men bemödar sig knappt med att lyfta telefonluren när man fyller år. Man lägger tusentals kronor på julshopping och låter till och med en del få välja sina egna julklappar men när det kommer till att samla in några kronor till en finare födelsedagspresent till någon annan, så knorras det.... "SÅ mycket...!? Det är ju lite svårt att hitta 100 kr per vuxen så nära jul". Så nästa år skall jag försöka komma ihåg att be folk komma och fira mig för onekligen gör man inte det om man inte får en skriftlig inbjudan i det här landet.

//Annika