Jag kan bara konstatera att jag nu lever det liv jag strävat efter.

Jag har ett arbete som ger mig en tillräcklig inkomst och som är utvecklande, givande och stimulerande. Ungen är stor nog att klara sig själv och jag har sällan tider och åtaganden att passa som är hennes. Sambon mår bättre än på länge - trots enstaka humördippar vissa dagar, men vem f-n har inte det. Omges av hundarna. Bor på landet. Har till och med införskaffat den moped jag blev förnekad för drygt 20 år sedan, vilket jag uppenbarligen fortfarande inte klarat av att förlåta min far för. Han har varit död i snart 5 år.

För så var det. Min bror fick en - han är tre år yngre än jag. Men när jag ville ha en så viftades det bort och kommentaren var, men du är ju tjej. Nåväl. Ingen av mina kamrater hade så jag hade inget påtryckningsmedel heller och kände väl att det skulle krävas för stor strid för att få det genomfört så det var inte värt det. Men det har funnits kvar. Känslan av att blivit förnekad något min bror med glädje fick något år senare.

Så igår var jag ute på min första mopedtur. Det var länge sedan jag hade så roligt! På vägen hemåt kände jag doften av blött gräs och hästarna i hagarna. Vinden kylde benen genom jeansen och jag kände att jag verkligen lever det liv jag vill just nu.

Ibland måste man stanna till och tänka att det är ganska få människor förunnat på det här klotet att få uppleva den känslan.

//Annika

har en berömd karraktär uttryckt vid ett tillfälle. Jag gick lös på inredningen i badrummet i morse med en kofot. Det fungerar lika bra kan jag meddela.

Igår var jag vägen om en stor tysk byggvaruhandel och beställde det ventilerade golvet enligt offert. 19 587 kr fattigare är man nu. Fick inget besked om när det skulle levereras: "De ringer". Jo, men det är ju schysst...