Dagens spårövning gick inte riktigt som det var tänkt...

Jag la ut ett spår till Yzma. Ca 40 meter med en slutapport i form av en tvättsvamp hon själv valt ut att bära omkring på hela morgonen. Hunden har ju helt klart föremålsintresse - där brister det inte. Gruppen samlade ihop sig och vi gick tillbaka till bilarna för att hämta upp hundarna för att köra små uppletanderutor medan vi väntade. Skogen var ny, det var ruskigt lerigt och strax innan bilarna skulle vi korsa en bäck. Det gick en hal träbro över. Framför bron var det en ordentlig leråker så jag skulle kliva på bron på kanten. Två steg ifrån känner jag hur bäckkanten ger efter under mig och jag kanar ner mot bäcken. Hinner tänka att det är ingen fara - det är inte djupt, gäller bara att landa på fötterna i vattnet så jag kör ner den ena foten i bäcken för att kliva ut och vada över istället. Döm av min förvåning när foten inte stannar på botten utan bara fortsätter ner....!! Vrider kroppen och får med mig det andra benet och försöker att grabba tag i bron när foten bottnar... då står jag upp till midjan i leran! Katarina, som gått 10 meter framför mig, kastar sig mot mig för att hjälpa till samtidigt som jag med ett par raska kliv drar loss mina fötter ur bottengyttjan och kliver upp på andra sidan. Förmodligen har adrenalinet pumpat till ordentligt när jag insåg att botten kunde vara längre ner och i ren instinkt har jag, innan jag "landat", börjat dra mig uppåt. Fiskade tydligen upp mobiltelefonerna ur fickan samtidigt för de klarade sig.

Efter en stunds vila och lite letande bland resurserna i bilen så hittade jag ett par torra långisar och nya strumpor. Vattnet hade som väl var inte trängt ner i stövlarna eftersom jag hade stuckit ner byxorna i och trycket ifrån leran hade slutit skaften mot benen. Men långisarna och byxorna var blötta och vätan förflyttade sig snabbt ner i strumporna. Kerstin hade ett par extra överdragsbyxor som jag fick låna. Fleecetröjan fick jag klara mig utan, tog bara skaljackan utanpå underställströjan. Däremot kände jag att jag dragit till knät ordentligt - förmodligen i vridningen när jag klev ner snett och insåg att jag inte bottnade och därmed skulle ha tag i bryggan.

Spåret med Yzma gick helt ok. Fick goda råd ifrån Kerstin som gick med mig. Men efteråt började jag känna av knät ordentligt. Så där slutade min spårdag. Tarzan fick inte det spår jag hade hoppats på att kunna lägga, istället körde vi apporteringsövningar. Då kunde jag ju sitta kvar på bänken och slänga träpinnar för honom att hämta.

Dagen var inte bortkastad för det, fick mycket råd och tips att ta med hem. Men framför allt, helgen har väckt en nytändning och det var ju precis det som var meningen!

Nu skall jag vänta på att maskinen med mina leriga kläder är klar. Därefter skall jag ta mig en varm dusch och linda mitt onda knä. Kan inte hitta vulkanskyddet.   

//Annika