3 plusgrader. Långkalsonger och värmetröja på. Lager på lager. Vinden ligger på, inte mycket - men lagom för att det skall vara rejält kallt! Ingen kontakt med hunden alls. Latja leka tjoho, vadå matte? Hopp vad är det? Skall man springa förbi hindret då? Kom, har jag aldrig hört - det är mycket roligare att rusa runt med bollen på egen hand. Snika förbi matte i hundra knyck o göra ytterligare ett ärevarv.

Efter 20 minuter trodde jag att jag skulle få spader. Lyckades fånga in hunden sätta honom i bilen o gå o ta en kopp kaffe. Fingrarna var röda av kyla. Satt kvar tills resten kom o fikade. Konstaterade att vi försöker en sväng efter fikat.

Efter fikat. Framförgående med target. Funkade ganska ok om jag riktade in honom på targeten först. Då kom Micke med en boll till o vi tog vid att kasta bollar istället. Funkade mycket bättre. Körde även apport med boll. Han kom till och med in i position med den! Sedan tog jag båda bollarna och körde ställanden och lägganden. "LIGG". Kastade iväg bollen när han lagt sig. När han var på väg in hojtade jag "LIGG" igen o när han la sig - med bollen i munnen, hivade jag iväg den andra bollen. I min drömvärld skulle han ju släppt den första. Men nä, så fungerar inte pudeln. Man skall ta den med sig. Så då fick jag hämta den som han inte fick plats med i munnen. I ivern skuttade han iväg ett par steg med en boll i munnen. Då hojtade jag "STÅ" istället. O iväg med nästa boll. Hade jag tur bytte han boll ibland. Ibland fick jag båda två. Men grejen är att belöning med två bollar tog skruv. Nu har jag snart läggandet befäst.   

Där bröt vi. Jag kände att det var bäst. Innan något gick fel. Tack och lov är det en och en halv månad kvar till LK1 debuten.

//Annika