Ett trasigt knä, en bruten svanskota, den stränga kylan, tokhalt på vägar, gångbanor och stigar har gjort att vi inte fått någon ordentlig promenad hela gänget sedan i slutet på oktober! TUR man har trädgård så de i alla fall har fått få ur sig springet i benen varje dag. Men idag lyckades vi äntligen ta oss ut. Det blev en dryg timmes promenad med alla fyra - till och med Vilda hängde på utan protester! Tidigare i vinter har nämligen fröken satt alla tassarna i backen när jag försökt få med mig henne ut på en koppelvända. -15 grader är inget hon ger sig ut och promenerar i. Basta. Och jag vägrar bära henne.

Vi hittade en ny väg som förmodligen kommer att nyttjas mer flitigt när isen gett med sig. Det var bitvis rätt halt. Ett rådjur korsade vår väg. Vi mötte två ridhästar och en älg. Och Jodå. Den sistnämnda stod så vackert i motljus och betraktade oss på behörigt avstånd när vi kom promenerande. Dräktig var hon. Så snart får man hålla koll så man inte kommer i vägen för henne när den lilla har trillat ut.

Det märks att det varit lite plusgrader. Bäckarna porlar ordentligt i skogen. Nu är det inte långt kvar innan livet börjar spricka fram ur marken och ur grenarna igen.  

//Annika

Igår kväll när Vilda i vanlig ordning låg i knät, på rygg och skulle bli klappad på magen så tyckte ajg och Leia att juvrena inte är sådär små och obefintliga längre. Inbillning förmodligen, men i vanliga fall är de som små prickar. Nu är de i alla fall i storlek av ett knappnålshuvud (ni begriper att detta inte är någon stor hund va??). De brukar vara lite gråaktiga - nu är de rosa.

Jag var ju tvungen att ta ett kort idag, för om det nu är något som skall fastna där inne så vore det ju roligt att följa det från start, inte sant?

Idag är hon på dag 12 om hon är dräktig.

Jag mässar med meditationsstämma över hennes mage varje dag nu: "massa puppisar där inne, massa puppisar där inne".   

//Annika