Igår eftermiddag gjorde vi då det vi väntat på: packade in mig och Vilda i bilen och körde de 15 milen ner till Halmstad och det lilla samhället utanför - precis vid randen till havet - Steninge. Steninge är dessutom ett av dessa små paradis på jorden. Minns så väl får ett antal år sedan hur vi körde igenom där och håren reste sig på armarna av välbehag. "Här vill jag bo", sa jag då. Strax efter började vi kika på hus där. Tyvärr blev det inget Steninge då, men det lever definitivt kvar i bakhuvudet och välbehagskänslan kom åter när vi svängde upp för Öhrnvägen och vidare hem till Tommy och Ann.

Vilda tyckte definitivt om Valle. Bjöd upp till lek och bjöd ut sig efter konstens alla regler. Efter lite trevande försök och för att försäkra sig om att det verkligen var grönt fick vi till en parning med hängning. Ingen jättelång, men fullt tillräcklig. I alla fall för en annan som sist var med om ett pudelpar där vi genomförde parning efter parning utan en tillstymmelse till hängning. Eller så varade den i 30 sekunder så man hann knappt uppfatta det. Vilda fick i alla fall lyckofnatt precis som alla Tarzans tikar fått.

Resultatet får vi nu vänta 63 dagar på.    De kommer förbi här på fredag också, för att kolla om de tu vill prova igen. Fmiljen skall ändå till Göteborg över helgen.

//Annika