Idag låste jag då dörren till lägenheten för sista gången. Den är tom och skurad. Högarna är borta från utsidan, tack vare mor och moster Seijas gigantiska hjälp igår kväll. Jag har fyllt bilen en sista gång idag, med dammsugare och städpryttlar. Dataprylarna som skall slängas - kan inte komma på något alternativt användningsområde för en fotoskrivare med krossat scannerglas - har jag lastat in i bilen för att köra till tippen. Nu hoppas jag att jag inte behöver flytta igen på MÅNGA år. För jag kan inte komma ihåg att jag någonsin har tyckt att det varit så jobbigt tidigare. Vet inte om det är åldern eller situationen som gör det. Motivationen att göra ett smack med lägenheten har ju varit minimal eftersom jag knappt varit där sedan vi fick tillträde till huset den 1:a augusti.

Det KAN i och för sig ha att göra med att jag fick mycket begränsat med assistans från min kära sambo... *förlåt älskling - inte meningen att ge dig dåligt samvete* Men det är så att Lelle har gått och skadat sig IGEN. Återigen en arbetsskada. Han har under en orienteringsmarsch under måndagen trampat ner i ett hål i lite taskig terräng och pajat foten. Igår kväll satt han och gnydde med foten i högläge, i morse kunde han knappt gå på den. Så istället för att åka till jobbet och ta eftermiddagen ledigt för att ta hand om det sista i lägenheten, så har han tillbringat dagen på Mölndals akutmottagning. Kan ni gissa vad han tänkte den här gången när han skadade sig...?

//Trött Annika