Idag har jag hämtat golvgips och börjat lägga nytt underlag för klinkergolvet. Hade egentligen tänkt köpa ekonomigips (1200 mm bredd) som underlag - men jag hade glömt att det var inte den bredden som gick in i bilen, utan den smalare. Alternativet var att åka o hämta takräcket, när det slog mig att det är sjukt mycket enklare för mig att arbeta med smala golvgipsskivor (600 mm bredd). Visst, det blev dubbelt så dyrt, men vad är 500 kr när vi pratar om ett helt golv som förhoppningsvis skall ligga de kommande 20 åren? Utslaget handlar det om 2 kr i månaden... Bättre resultat, bättre passform, enklare att arbeta med och jag behövde inte hämta takräcket.

Så idag har jag (förutom att tömma stora delar av vardagsrummet på diverse möbler och kartonger, kört en vända till tippen och varit på synundersökning X2 och beställt glasögon till både mig och dottern) lagt en fjärdedel av golvgipset. Imorgon skall jag åka och hämta klinker, fix och fog. Även om jag inte hinner mer än att kanske påbörja arbetet med plattorna imorgon eftermiddag - har en förhoppning om att lägga resten av gipset under förmiddagen - så villjag ha det hemma så jag kan pyssla med det under veckan. Lite varje kväl borde medföra att golvet är klart att fogas nästa helg.    I den bästa av världar...

//Annika

Redan igår såg jag att Vildas patella och ögonlysningsresultat hade kommit in på avelsdata! Det var snabbt marscherat tycker jag - kontrollen gjordes ju i fredags!

Patella: u.a

Öga: u.a

Festligt att man blir så glad över att se det, trots att man vetat om det i flera dagar.   

//Annika

Så ikväll var då första kurstillfället. Synnerligen trevligt. I kväll började vi utan hund, för att bekanta oss med varandra och titta igenom upplägg av kursen och vad vi har för förväntningar. Vi är 7/8 personer (en av hundarna skall gå med husse/matte). Det är väldigt varierad bakgrund och erfarenhet och hur långt man kommit och hurdana mål man har. Kursen skulle från början rikta sig till att träna lydnadsmomenten i appell, men en av deltagarna har kommit upp i högre redan och ville gå den kursen. Men då hon var ensam så blev det ingen kurs och eftersom en dal hade lämnat återbud och vi har två instruktörer så bereddes plats för henne. Det gör att vi andra får plötsligt möjligheten att förbereda oss även inför lägre!   

Jag kom på att jag måste nog börja föra lite logg över träningen med Tarz nu. Frågna är bara hur. Innan jag kommit på det får jag försöka samla ihop tankarna i alla fall genom att få dem på pränt. Var skulle jag göra det då om inte här?

Skall villigt erkänna att träningen legat nere rätt länge. Men momenten ser idag ut så här:

• Linförighet - behöver putsa positioner (behöver man inte alltid det)
• Fritt följ  - som ovanstående
• Apportering - bättre gripande, bort med tugg, slut på ärevarven.
• Hopp - Tveksamt uthopp
• Läggande under gång - saknas
• Inkallning - träna ingång
• Framförgående - saknas
• Platsliggande - funktionellt, men måste befästas hårdare. Jag vill aldrig tveka över om han ligger kvar. 

Sedan vill jag dessutom ha:

• Ställande under gång
• Budföring
• Kryp

Jag har målet att under våren få till start i appellen. Nu under hösten skall jag starta i LK1 är tanken. Har faktiskt anmält... Det innebär att jag till december måste få in ställande och läggande under gång.

Så, då har jag definierat var vi står - nulägesanalys och vart vi vill - mål.

//Annika

Tänkte att jag kanske skulle haka på den goda vågen och ta ett spår direkt idag, med lite större svårighet än sist. Så jag tinade blod och gav mig ut i kraftgatan bakom huset med en av klövarna jag fick med mig ifrån Viltvittringen's igår.

Tänkte börja lägga spåret på höjden. Plockade fram klöven och öppnade flaskan, när jag står öga med öga med... ETT RÅDJUR! När jag började skälla på den över att den stod ju precis där jag skulle lägga spår och om det verkligen var nödvändigt att vara där just då, så sprang den iväg. Ett ögonblick övervägde jag att ge fan i det, men i nästa så tänkte jag att jag måste ge min hund möjligheten att lösa det i alla fall. Nog sjutton är det doftskillnad på ett levande rådjur o en klöv o blod! Så jag gick iväg. Började dock spåret lite längre ner i svackan o inte just där jag sprungit på rådjuret. Knatade på o snitslade. Efter vad jag tror var ca 100 meter kommer jag till en grusväg som korsar mitt tänkta spår. Skit. Här kan jag ju inte bloda... det skulle ju se makabert ut om någon kom gående... Så... det blev ett bloduppehåll på två meter. Galet så här efteråt egentligen. Stigen är relativt vältrafikerad - om man tänker på passerande hundägare o joggare. Så där störning av andra dofter är som starkast väljer jag att ta bort blodet...    Vidare. Så kom första vinkeln. Åt höger. Över en stenkulle o 20 meter senare var det stopp. Eller ja, skogen kom o det blev sjukt tätt. Så istället för att ge mig i kast med skogen blev det en vinkel till åt vänster den här gången. Lite väl snart, men vad gör man. Vidare ner för höjden o i botten knöt jag fast klöven, klev ur spåret och knatade ut ur skogen.

Hem igen. Tog vid och började rensa på entrévåningen. Mamma kom och hjälpte mig. Tiden rusade i väg o plötsligt var klockan halv åtta! Jösses! Det börjar bli mörkt! Mitt spår!!! Snabbt ut med TinTin!

Gick ner till spårstarten. Selade på. Tog ut linan. Tin började tjuta. Satte honom. Gick fram till blodstarten och petade intresserat i den. Jag steg tillbaka och hämtade Tin. Visade honom vad jag varit så intresserad. Han luktade länge och väl. Kissade lite. Jag tog ett steg framåt och så var vi iväg. Några meter, sedan skulle det kissas igen. Han tvekade. Hörde hur det pinglade i skogen. En katt... Han tittade på mig. Nosade i backen igen och gick i spåret, nu fick han beröm. Det manade på honom. Ordentligt. Nosen i backen och ordentligt med hastighet. NÄSTAN så jag föll för att öka så jag inte tog ur honom viljan att gå på framåt. Vi kom till grusvägen - han gick rätt över till andra sidan. Där började han tveka. Snurrade, vädrade - misstänker att någon gått längs grusvägen, kanske var det kissen vi hört. Han cirklade. Vädrade. Pendlade fram och tillbaka. Så hittade han spåret och iväg igen. Han kom till första vinkeln. Gick rakt fram en meter. Jag stannade. Han tvekade o började slå en lov åt höger. DÄR var spåret igen. Vidare. Upp på berghällen. Stannade till, fortsatte. Så kom nästa vinkel, här var ingen tvekan! Ner för slänten. Plötsligt stannade han. Vi hade gått fel enligt honom. Inte mycket, men vi var inte kvar i spårkärnan. Så han går tillbaka ett par meter och går på rätt sida om trädet! Klockrent! Så är vi framme vid spårslutet. Tin vill vidare. Letar febrilt efter mer spår. Det tar en stund för honom att inse att han har klöven under näsan, men när den poletten trillade ner blev han som tokig! Den skulle grävas ner!! Nöjd TinTin, men framför allt nöjd matte selar av och leker med klöven en stund ihop innan vi kliver ur skogen och beger oss hemåt.

Nej, det här skall definitivt inte vara några problem. Vi siktar på anlagsklassen i slutet på oktober!

I morse halv 8 började vi styra kosan mot Väne-Ryr, mellan Uddevalla och Trollhättan. Vi skulle på viltspårkurs för Inger Skoglund. Inger och hennes man Roger är auktoriserade viltspårdomare och livnärar sig idag på eftersök. De har sedan 1987 fött upp Bayersk Viltspårhund med kennelprefixet Viltvittringen's.

Vi började med att gå ut var sitt spår, i lugn och ro, själva med Inger. Hon förklarade hur tätt man skulle skvätta blod, varför blodskvättaren går sist (om man är två i spåret), tankar om hur hunden bör arbeta och så vidare. När alla hade varit ute så gick vi in för teori. Vi gick igenom regler och vad som gäller för anlagsklass och lite annat. Sedan var det dags att spåra. TinTins start blev tyvärr inget vidare. Nästa ekipage hade sitt spår på andra sidan vägen och gick ut strax efter oss. Hade det varit någon annan hade det säkert inte varit något problem, men nu var det lilla vita Wille och då tyckte TinTin att han behövde hålla koll på honom. Det gjorde att han var väldigt lättdistraherad i spåret. Dessutom var det ju första gången för honom så han förstod inte riktigt vad som förväntades. När vi väl var framme vi klöven fick jag och Inger jobba upp lite intresse för den, han tyckte den var lite äcklig först. Vi försökte berömma med baconost, men det gillade han inte alls. Men när intresset för klöven väl var väckt så var han helt låst på den!

Inger o Tin gick och lattjade med klöven hela vägen tillbaka. Tin gick strax bakom Inger och passade på att gnaga av repet som klöven hängde vi. MIN sa han.    Vi gick ut i spåret igen för att förlänga det och lägga på en vinkel. Efter det åt vi lite grillad korv med bröd och potatissallad.

När vi gick ut spåret igen - den här gången med Roger i släptåg, var det ingen som hellst tvekan över vad som skulle göras. Leken med klöven hade triggat igång motivationen. Nu visste han ju vad som komma skulle..Han spårade friskt förbi platsen där klöven låg sist och vidare. Plötsligt stannar han och gör en stor lov åt vänster... Roger hinner säga att det säkert har gått en katt över spåret och tror att vi får hjälpa honom på igen, när TinTin sätter nosen i backen några meter bakom oss och spårar på upp till oss, in emellan mina ben och 50 cm till, fram till klöven!! Vi nästan stod på den Roger och jag! Han hade alltså varit så fokuserad i spåret att han gått förbi klöven, spårat vidare och när han insett att han tappat det, slagit en lov för att gå på det igen! Så poletten har definitivt trillat ner.

Nu siktar vi på att ge oss in på att delta i anlagsklassen - målet är slutet på oktober, vilket skall vara helt rimligt enligt expertisen som var med och såg honom idag.

//Annika

Idag klockan 14 var det då dags. Jag klev in på Västra Djursjukhuset med 2 italienardamer i släptåg för hälsokontroll; Vilda - Skogsville's Vilse i Pannkakan och Alva - Skogsville's Sweet Little Lovin'.

Orsaken är:

under de senaste 10 åren har vi importerat i runda slängar drygt 10% av vårt totala avelsmaterial från utlandet. Vi har i det stora hela ganska dålig koll på vad som först in. Allt är inte okänt - det påstår jag inte. Men med tanke på att de flesta av dessa importer - med få undantag - har gått i avel, så är åtminstone jag väldigt nyfiken på att följa upp det hela. Vilda har franska linjer bakom sig och Alva har finska. I Finland ögonlyser man långt flitigare än vi gör i Sverige. På 10 år har i Sverige 15 individer av rasen italiens vinthund blivit ögonlysta. Men jag själv har hört om långt fler som haft bekymmer med synen genom åren. Så för att undvika att sätta något i avel som enligt mina principer inte har där att göra så har jag valt att ögonlysa. Detsamma gäller patella luxation. Det är inget känt problem hos italienare, men jag vill göra vad jag kan för att det inte heller skall bli det. Hjärtat åkte med av bara farten. Italienare har verkligen inte bekymmer med hjärtan, det hade märkts kan jag lova. Men nu har jag i alla fall gjort det och jag har papper på att det är gjort. Jag har papper på att jag gjort vad jag kunnat för att sätta en frisk hund i avel. En hund som mentalt är öppen, positiv och stabil. En hund som är enligt rasstandardens beskrivning. Men viktigast av allt; en hund JAG tror kan bidra till aveln av italiensk vinthund. Detsamma gäller Alva.

När vi kom ut hade jag stora U.A noterade i protokollet och en veterinär som var förtjust över hur lätthanterliga och trevliga flickorna varit - trots att båda hade den goda smaken att höglöpa...

Så nu sätter vi oss snart framför kaminen (en månad kvar till installation) och inväntar vårlöpet för Vildas del. När tiden är inne skall vi åka till Halmstad och hälsa på Valle (a.k.a Kläpphällans Valle) och förhoppningen är att små IG-bebisar/Vilda-miniatyrer skall se dagens ljus hos oss i vår.    Behöver jag nämna att jag verkligen har något att se fram emot?

Alva däremot har en dejt långt tidigare än så...   

//Annika

Funderar över hur människor innan datorns tidsålder tog sig igenom svårigheter, bedrövelser och besvikelser. Internet är fantastiskt, men bör nyttjas med försiktighet. Att lämna ut sig själv genom att blogga om upplevelser man varit med om är inte alltid av godo. Hur gjorde man förr, när man ville delge omvärlden ens upplevelser?

En bok. Man kanske skulle skriva en bok. Om hur det är att leva med människor man inte kan lita på, ständiga lögner och svek. Hur gärna man vill tro på det dom säger. Hur det förtär och äter upp en. Hur lätt det är att hamna där, trots att man gjort vad man kunnat för att inte falla i fällan. Det skulle kräva research. Att ta reda på: vad var det verkligen som hände? Vad var sant och vad var falskt av allt? Kanske är det ett sätt att bearbeta för att kunna begrava. För något behöver jag göra. Jag skall leva resten av mitt liv med erfarenheterna. Då måste jag göra vad jag kan av dem.

Vårt yttre är ett skal, en fasad. Vad som pågår innanför är det väldigt få som vet något om.

//Annika

... men jag kan inte låta bli att skratta hysteriskt inombords när Vilda försöker apportera pojkarnas matskålar genom kompostgallret. Pojkarna och matskålarna på ena sidan, Vilda på andra. Hon har lyckats fiska in dem så de står intill gallret med hjälp av sina långa smala ben, och hon fått tag i dem med tänderna när hon sticker igenom sin smala nos... Men gissa om hon är frustrerad över att skålen inte vill passera genom gallret. Hon är rätt upprörd just nu...

//Annika