I morse halv 8 började vi styra kosan mot Väne-Ryr, mellan Uddevalla och Trollhättan. Vi skulle på viltspårkurs för Inger Skoglund. Inger och hennes man Roger är auktoriserade viltspårdomare och livnärar sig idag på eftersök. De har sedan 1987 fött upp Bayersk Viltspårhund med kennelprefixet Viltvittringen's.

Vi började med att gå ut var sitt spår, i lugn och ro, själva med Inger. Hon förklarade hur tätt man skulle skvätta blod, varför blodskvättaren går sist (om man är två i spåret), tankar om hur hunden bör arbeta och så vidare. När alla hade varit ute så gick vi in för teori. Vi gick igenom regler och vad som gäller för anlagsklass och lite annat. Sedan var det dags att spåra. TinTins start blev tyvärr inget vidare. Nästa ekipage hade sitt spår på andra sidan vägen och gick ut strax efter oss. Hade det varit någon annan hade det säkert inte varit något problem, men nu var det lilla vita Wille och då tyckte TinTin att han behövde hålla koll på honom. Det gjorde att han var väldigt lättdistraherad i spåret. Dessutom var det ju första gången för honom så han förstod inte riktigt vad som förväntades. När vi väl var framme vi klöven fick jag och Inger jobba upp lite intresse för den, han tyckte den var lite äcklig först. Vi försökte berömma med baconost, men det gillade han inte alls. Men när intresset för klöven väl var väckt så var han helt låst på den!

Inger o Tin gick och lattjade med klöven hela vägen tillbaka. Tin gick strax bakom Inger och passade på att gnaga av repet som klöven hängde vi. MIN sa han.    Vi gick ut i spåret igen för att förlänga det och lägga på en vinkel. Efter det åt vi lite grillad korv med bröd och potatissallad.

När vi gick ut spåret igen - den här gången med Roger i släptåg, var det ingen som hellst tvekan över vad som skulle göras. Leken med klöven hade triggat igång motivationen. Nu visste han ju vad som komma skulle..Han spårade friskt förbi platsen där klöven låg sist och vidare. Plötsligt stannar han och gör en stor lov åt vänster... Roger hinner säga att det säkert har gått en katt över spåret och tror att vi får hjälpa honom på igen, när TinTin sätter nosen i backen några meter bakom oss och spårar på upp till oss, in emellan mina ben och 50 cm till, fram till klöven!! Vi nästan stod på den Roger och jag! Han hade alltså varit så fokuserad i spåret att han gått förbi klöven, spårat vidare och när han insett att han tappat det, slagit en lov för att gå på det igen! Så poletten har definitivt trillat ner.

Nu siktar vi på att ge oss in på att delta i anlagsklassen - målet är slutet på oktober, vilket skall vara helt rimligt enligt expertisen som var med och såg honom idag.

//Annika