En sak som blir väldigt tydlig när man har valpar och valpspekulanter är den allmänna uppfattningen om att man skall ha tik. Jag blir fortfarande inte riktigt klok på detta. Det jag säger nu är en högst personlig uppfattning och var och en har givetvis olika erfarenheter, men så här ser min värld ut:

Hade det inte varit för att jag vill hålla på med avel så hade jag förmodligen bara haft hanhundar.

Jag är uppvuxen med tikar. Så jag har erfarenhet av både och. Min första hanhund kom in i tillvaron i vuxen ålder och då i rollen som blivande tjänstehund - jag arbetade då som hundförare. Den följdes av ytterligare en. Uppfattningen när den tredje kom in i livet var att jag kommer aldrig ha en tik igen. Som mest har jag haft 4 hanhundar i hushållet samtidigt. Permanent boende.

JAG tycker att hanhundar är lättare. De är tydligare i sitt språk, de har inga hormonella ströningar i samband/före/efter löp. De är jämnare i humöret. Jag upplever att hanhundar behöver en något tydligare uppfostran. Men det är oxå det enda som många gånger brister när man har en "jobbig" hanhund. Uppfostran. Allt som oftast. Det finns givetvis hanhundar som får överslag av andra orsaker, men det är inte alls lika vanligt som att man inte varit konsekvent och satt upp tydliga regler. Men det förekommer även bland tikar.

Ett annat argument jag ofta hör är det här med löptikar. Att hanhundar blir så jobbiga. Ärligt. Om det är något som är jobbigt så är det väl löptikar... De går omkring och muttrar och tjurar ett par veckor innan. Tjurar när de löper, för att sedan plötsligt vända och bli världens femme fatale gentemot ALLT som passerar. Jag vet tikar som nästan våldför sig på potentiella blivande fäder och som bryter sig ut ur skyddsrum för att komma till. Inte tvärt om... Dessutom blodar de. O dessa tikskydd. *urk* Hur talar du om för din tik att "just de kommande två veckorna får du inte sova i sängen/soffan/fåtöljen för du är skunkig och lämnar fläckar"?

Tävlingar. Försök tävla med en skendräktig tik. Hon vill bara hem. Eller - ve och fasa - en höglöpande tik. Ställ ut en höglöpande tik en gång. Jag gör aldrig om det misstaget igen. Det är inte jättemysigt när tiken börjar kråma sig och vika svansen så fort du tar i den och blottar en svullen vulva. För att inte tala om vad domaren tycker om en sådan hund. *rys* Det tar du inte ur en tik hur mycket du än har uppfostrat den. Den funktionen att bjuda till är en reflex lika fundamental som att blinka. Det går inte att hejda. Då hör jag ofta att hanarna blir ju oxå som skogstokiga om det finns en löptik på plats. Jo, visst blir de påverkade. Men jag hävdar att det faktiskt går att bromsa. På flera olika sätt. Det handlar till största delen om att lära sig att uppföra sig. Jag har i dagsläget bara en jag inte lyckats med - alls - på den fronten. Jag har haft en annan hane som inte heller lärde sig det - han kom till mig i vuxen ålder - han kastrerades vid 4,5 års ålder och det fungerade med framgång. För de finns givetvis de där uppfostring och regler inte biter och då får man ta till annat. Kastrering fungerar i väldigt många fall. Så det är ytterligare en metod.

En skendräktig tik vill bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. Spelar ingen roll om det är mat på gång eller skogspromenad. Man får dra ner på maten och öka motionen. Det brukar hjälpa att släpa runt den ovilliga på dubbelt så långa rundor. Det finns EN fördel med det. Man blir lite tunnare själv på kuppen.    

"Ja, men man kan ju kastrera en tik oxå". Ja, det är klart att man kan. Men det är mer riskfullt, dyrare och ett mer komplicerat ingrepp. Det är lättare att kastrera en hane.

Hanhundar skvätter är ytterligare ett argument man ofta hör. Ja, om du tillåter det. Jag är av åsikten att hanhundar inte alls behöver gå omkring och skvätta i tid och otid. Mina hundar - både tikar och hanar - får lära sig "gå och kissa". När vi är i skogen är det helt ok att leka o skvätta. Går vi på koppelpromenad och hundarna har rastat sig och en av hanarna vill lyfta på benet för tionde gången säger jag att "nu räcker det". Mina hanar skall inte skvätta på grannens staket, på hushörn, bilar och allt annat de går förbi, lika lite som inomhus. Hanar som inte klarar av att hålla sig inomhus när vi har löptikar hemma får kisskydd och en jävla åthutning när det lyfts på benet. Punkt. Det är ett okynnesbeteende. Tycker jag.Även här har jag idag bara en hund som jag inte lyckats med. Av någon outgrundlig anledning är det samma som tidigare...

Hanar slåss hör jag ibland. Ja om du låter dem säger jag då. Dessutom säger jag att man skall byta ut hanar mot hundar. Hundar slåss. Om man låter dem. Det handlar om gränser och ledarskap. Men här har jag oxå upplevt en skillnad. Utan några som helst vetenskapliga fakta till grund utan enbart baserat på egna erfarenheter. Hanar gruffar och ryker ihop och sedan är det bra. Det går hål ibland. Ibland illa. Men tikar. När de ryker ihop slåss de till döden.

"Tikar är gosigare". Nä. Bestämt nej. I alla fall inte i min flock. Det är INTE tikarna som kryper upp i knät och vill ha kärlek och kel och kli bakom örat och på magen. Det är våra pojkar som kommer och buffar och kör in nosen i armhålan eller under ens hand och kikar på en med mörkbruna sammetsögon och som av lycka vänder upp och ner på soffan medan de sprattlar bland kuddarna och stökar runt i filtarna. Som ligger på rygg i fåtöljen med benen åt alla håll och njuter av tillvaron.

"Hanar är stojigare" Ja. Bestämt ja. De är mer energiska. Mer på och kastar sig med liv och lust in i allt man får för sig att göra med dem. Utan att ens ifrågasätta. Hänger på i ur och skur och blänger aldrig på dig när de är blöta och kalla. Tungan hänger ut och de frågar, skall vi göra något mer, vad vill du hitta på? Men oavsett kön så skall hunden ha en av-knapp. Det skall finnas hos både tikar och hanhundar. En mental stabilitet och balans där hunden skall acceptera att "nu räcker det". Dels handlar det om uppfostran, men det handlar även om avel.

Sedan är det onekligen så att mellanpudel är en väldigt tackasm ras att ha just hanhund. Det förekommer sällan aggressioner eller svårigheter med uppfostran. Jag har varit med om att släppa ihop drygt 20-talet för varandra okända pudlar i olika storlekar - både hanar och tikar - och åldrar på en äng och inte ett enda tjaffs har uppståt. Det ligger dem liksom inte för. Det hade jag aldrig fått för mig att ens prova med 20 dobermanns...

Skall väl tillägga att våra tikar idag inte alls är några muttrande asociala bråkstakar, vilket min kära sambo tyckte att jag fick det att låta som.   Jag tycker givetvis massor om våra tjejer, annars hade jag ju aldrig låtit dem gå i avel om de inte de var öppna, tillgängliga, arbetsvilliga och trevliga. Men hanarna ÄR enklare. Tydligare. Språket är rakare. Mest dumma o glada... som män i allmänhet kanske...  

//Annika