Samtalet i morse var lugnande. Hon hade kissat men varit lite missnöjd. Tror jag det. Det är kallt ute på morgonen. Det såg dock bra ut. Vid lunch ringde jag igen och fick besked om att hon nog får åka hem idag. Jag fick veta att ajg snart skulle få ett samtal om när. Vid tre ringde jag igen och sa att nu tänkte jag komma och hämta min hund. Då hade jag redan ringt försäkringsbolaget och förvarnat dem. Fick veta att det verkade som att de hade "missat" att ringa mig... Men regleringen med Sveland var klar så det var bara att komma. Tack det var ju snällt.

Väl där fick jag med mig samma gamla vanliga Vilda hem. Hon hade försökt rymma ur sin bur, ätit som en häst - eller som veterinären diplomatiskt uttryckte det; fröken har en väldigt god aprit. Veterinären kommenterade att hon hade charmat alla och att det var en väldigt käck liten fröken. Kan jag tro det. Hon har väl suttit där o blinkat med sina rådjursögon och studsat runt för att få godbitar. Tjockis.

Nu är hon ordinerad vila ett par dagar. Koppelpromenader och lugn o ro. Jo tjena. Hon kastade sig ut ur bilen, hann inte ens sätta på henne kopplet innan hon hade rusat upp till resten av gänget. Nåväl. Hon är hemma. Vid god hälsa. Det är huvudsaken.

//Annika

Är det inte renoveringen som kostar pengar så är det hundarna. Det verkar inte finnas något däremellan.

Vid 21-tiden igår kväll kom jag ner ifrån växthuset. Hundarna lekte på gräsplätten. Alla utom Vilda. Hon låg på det kalla gräset. Kände direkt att något inte stämde. Hon låg på mag, utsträckt, som hon gör när hon solar. Bortsett från att nu var det kväll och gräset var kallt. Vilda gillar inte när det är kallt. Hon låg och såg på mig. Jag stod kvar. Nä, hon flyttade inte på sig. Lelle kom ut på altanen. Undrade vad jag gjorde. Jag sa att ahn skulle kika på hunden. Han såg också att något inte stämde. Han gick fram till henne och lyfte henne att stå, då ville hon lägga sig, stäckte sig framåt, kroppen blev som en ostbåge och hon började ulka. Hon kräktes lite. Lelle tittade på slemhinnorna i munnen. Hon var helt kritvit om läpparna. Jag hade kommit ner till gräsplätten lagom för att se det. Slet med mig hunden till bordet och fick upp munnnen, hann skymta något i  svalget. Körde ner fingrarna och grävde så långt jag kunde. Något måste ha fastnat. Hunden fick inte luft! Tungan börjde bli blå och vi bestämde oss för att åka in. Kände utifrån att det satt en klump i struphuvudet. Tog den nu rätt lealösa Vilda under armen, Lelle rusade in och hämtade hennes papper, jag tog väskan och sprang ut till bilen. Det gick fort in så att säga. Hunden tappade ännu mera färg och var märkbart påverkad, den lilla kroppen började bli kall. Tassarna var som isbitar. Under resans gång masserade jag henne för att främja cirkulalionen och masserade strupen så att vad den nu var som satt där kanske kunde glida ner.

Väl inne fick vi hjälp direkt. Sköterskan tittade på slemhinnorna och det bar iväg in på ett rum. Hon satte en kanyl i Vilda och försökte dra blod. Det gick inte. Kärlen hade dragit ihop sig så att det var med nöd och näppe hon fick den på plats. Hon tempades till 37.6 Veterinären kom och kikade på henne och ordinerade vätska och röntgen. Baserat på vår berättelse och Vildas reaktioner så trodde hon att fröken hade satt i sig en geting. Vätskan kom omgående och röntgen genomfördes knappt tio minuter efteråt. Då hade fröken börjat piggna till. Vätskan gjorde underverk. Vi satte oss att vänta och efter någon minut kom sköterskan och vill ha fler bilder. Det var svårt att se på en av dem som var tagna. In igen. Efter en halvtimme ungefär - vid det här laget var lilla Vilda rätt trött, så hon rullade ihop sig och vilade i famnen - så kom veterinären igen. Hon sa att inget syntes i strupen, så sannolikheten är att det som suttit är glidit ner när jag grävt henne i halsen. Hon ville dock behålla henne över natten för observation, hon skulle få mer vätska och ett antihistamin för att motverka en ev anafylaktisk chock. Hon skulle genomföra ett ultraljud på hennes mage under natten, kontrasten i buken var för låg för att se något, så med UL skulle man lättare hitta om det fanns något främmande i magen.

Min första tanke var, hur skulle vår Vilda klara en natt på djursjukhuset utan att ha ett täcke att gå o gömma sig under. Veterinären log och sa att hon vet att italienare behöver en extra filt och Vilda skulle även få en kattgrotta att sova i. Kan säga att matte kände sig genast mycket lugnare.

Vid midnatt lämnade fröken Vilda och begav oss hemåt för några timmars sömn. De lovade att ringa om status förändrades och om de skulle behöva göra något ingrepp.

Så nu sitter jag här och väntar på att klockan skall bli 8 så jag kan ringa och höra hur natten har gått och om jag får åka och hämta hem vår lilla skrutt.

//Annika