Den översvallande förtjusningen över valpen har gått över. Åtminstone för Vildas del. Yzma har visat sig vara liiiite mer rivjärn än Vilda hade önskat misstänker vi. Det kommer "iiik", "weeeepp", "skriiik" ur Vilda oftare och oftare och igår hoppade hon fritt upp i min famn ute för att undkomma det lilla monstret. Yzma blev så förtjust över att hennes lekkamrat kunde göra så kuliga hopp, att hon var tvungen att ta ett pudelrejs i trädgården. Hon forcerade allt! Buskar, planteringar, grenar, lövhögar... Öronen flaxade vilt i takt med hennes rusande.  Medan jag och husse stod och tokskrattade.

Vi har även tränat lite koppel, åkt bil och varit och hälsat på mormor. Alltså min mor. Jag överväger starkt att köpa en t-shirt till henne: "My grandchild is a Poodle". Det vilar inga som hellst ledsamheter hos fröken. Hon tycker koppel är ett ganska kul påfund. Det går att kamppa med det...! Nya miljöer är rätt spännande, man behöver iingen hjälp med att undersöka skrymslen och vrån. Även om de är så trånga att man får backa ur dem...

Pappa Tarzan är fortfarande den stora idolen. TinTin har fått förhöjd status - han har ju faktiskt väldigt roliga örontoffsar. Vilket lett till att Tin och Tarz nu är separerade ifrån flickorna. Dels i och med att Vilda löper, men även för att Yzma inte skall slakta TinTins päls helt. Hon får lära sig var gränserna går och jag vill inte börja med att nejja och fya henne för att Tins öron är kul. Måste klura ut något där.

Sover gör hon. Äter utan problem. Även blommorna i rabatten. Så det rådjuren lämnar, tar Yzma.     

//Annika