Igår var det som bekant keramikkurs igen. Jag är ju redan sedan tidigare nöjd över att jag hakat på något som ger mig 2,5 timmes total frid. Första lektionen tummade jag en liten sojaskål på fot - som blev SÅ SÖT! Jag såg den efter skröjbränningen igår. Jag har använt vit stengodslera och målat insidan i rosa med angove och utsidan med små turkos blommor. Andra gången kavlade jag och fogade ihop en liten "ask" och stämplade mönster. Traktordäck på insidan och löv på utsidan. Jag kavlade och skar ut hjärtan också som jag la omlott och fogade ihop med slicker för att bilda... en skål... Den sistnämnda putsade jag lite på igår, nu skall den få torka - sedan skall den glaceras vit efter skröjbränningen. Men igår gav jag mig på det som gjorde att jag från början anmälde mig till kursen. Drejningen.

Jag har förstått att det är ganska svårt. Jag och Adrienne a.k.a Adie (vår instruktör) pratade om det efter förra lektionen och vi kom fram till att jag kanske skulle våga mig på det eftersom jag har lite känsla för färg och form och hanteringen av material tredimentionellt. Så jag tog mig en klump och satte mig vid drejskivan, ivrigt instruerad av en kurskamrat som visade mig hur jag skulle göra. Centrera leran, vatten i en skål, svamp, on-knappen, pedal, en formskiva och så satte jag igång. Blött och kladdigt var det, men GUD SÅ ROLIGT!! Det var helt fantastiskt att känna hur materialet bettedde sig under ens händer, hur svårt det var att få den att göra det man ville, men vilken fantastisk känsla det var när den reagerade. Hela tiden satt jag och kommenterade vad roligt och häftigt detta var. Första försöket slutade i en skev skål. Jag kände direkt att centreringen inte blev vad den skulle, vilket resulterade i ojämn tjocklek.

Adie kom in och hjälpte min kursare med något moment och jag som är helt inne i det jag gör hör bara "Men jösses! Du hade väl aldrig drejat förr!?" Jag tittar upp och ser vår instruktör betraktar mig med stora ögon. Jag ser förmodligen ganska upprymd ut för hon börjar skratta. Hon undrar om jag lyckats helt på egen hand och jag sa ja, men att jag fått ovärderlig hjälp med instruktioner. Hon bara skakar på huvudet.

Det andra försöket gick bra mycket bättre. Centreringen satt där den skulle och jag fick till en stadig mugg. Adie kommer in och jag hör samma kommentar igen. Tillagt av "Den är ju centrerad!" När jag är klar betraktar jag min mugg och känner mig faktiskt riktigt nöjd. Den har inte fått riktigt den smala nätta form jag var ute efter, då jag inte fick till någon fot. Jag får efteråt veta att det gör man nästa gång... man... vad hette det nu... BESKICKAR! Så heter det.

Jag plockar av min mugg och börjar städa, tiden är snart ute. Adie sitter vid bordet intill min mugg och bara skakar på huvudet. Jag pladdrar på i oförändrad stil. Till slut säger hon att jag borde omskola mig igen! Hon har aldrig sett något liknande. Jag är en naturbegåvning! Vet ni vad häftigt och vilken egokick det är när någon kallar en för det?? "Naturbegåvning". Det ordet smakar jag på. Jag är en naturbegåvning. Mums.

Hem i raketfart, köpte med mig pizza hem. Lelle har suttit halva dagen på sjukhus för att röntga fingret, då svullnaden inte avtagit och rörligheten inte blivit förbättrad. Slängde i mig maten och började sy. Underkjolen är klar. Kjolen är klar. Livet är klart... men för stort. Så jag skall ta in den runt höfterna nu på morgonen. Lelle ägnade kvällen åt att rota fram uniform, skor och skärmmössa. Nu har vi allt samlat inför imorgon. Jag skall rota fram kameran och hårtrimmern här idag innan jag åker. Packa dator och symaskin - skall ev ändringssy en klänning åt en av hans kollegor idag. Hanna har fått för stora muskler, som gör att livet på klänningen blivit för trång. Låter som ett angenämnt problem...

Ja, jag skall slå i öljetterna innan jag åker. Har gjort hål för dem redan så det är gjort på en kvart.

//Annika