Åter en mycket trevlig kväll där tiden gick alldeles för fort i förhållande till mängden frågor och delgivande av erfarenheter. Tycker det är fantastiskt att  uppfödare erbjuds möjligheten till förkovring av privata intressenter som Västra Sjukhuset, för en så ringa penning. Anna Carins vilja att lära ut verkar outtömlig. Hon hade lätt kunnat fylla fler föreläsningskvällar.

Igår gick vi igenom optimerad parning och dräktighetstid. Det avhandaldes sjukdomar under dräktigheten, vad som kan ske, AI, den ultimata parningen och så vidare och så vidare.

Ju mer kunskaper man tar in, ju mer fascinerad blir man över att det blir rätt ibland. Vad har jag gett mig in på???

//Annika

Snabb blogg idag. Schemat är fullspäckat igen. Och vet ni vad? Det känns riktigt bra! Det är så roligt att få göra saker för sin egen skull! Igår kväll när jag kom hem från uppfödarutbildningen (ja, det blev jättesent n- mycket senare än vad som var tänkt) så sa jag till Leia att jag uppskattar oerhört att hon stannar hemma med vovvarna så att jag har möjlighet att göra sådant här. Då log hon och sa att det gör hon så gärna, för jag behöver komma ut och träffa andra människor på egen hand igen och inte bara vara hemma.   Då kunde jag inte annat än fälla en tår. Jag har världens underbaraste unge!

Uppfödarutbildningen hölls på Västra Djursjukhuset och skall ske i tre delar. Vår föreläsare är Anna Carin af Klintenberg - tredje generationen uppfödare av rottweiler under kennelprefixet Fandangos. Jag har träffat Anna Carin i sin yrkesroll som veterinär tidigare eftersom hon håller på att lära upp sig som ögonspecialist för Inger Carlsson. Så när TinTin ögonlystes så ögonlystes han två gånger - först av Inger och sedan av Anna Carin. Redan då slogs jag av vilken varm och öppen person hon är och det intrycket förstärktes under gårdagkvällen.

Första delen omfattade avelsdjurens sjukdomar och vi pratade och frågade MASSOR under föreläsningens gång. Så mycket att vi fick dra över nästan en och en halv timme!! Framför allt smittbärandet mellan avelsdjur gav många en rejäl tankeställare. Spermakvalitet och annat som man aldrig ens reflekterat över behandlades och i ett skede satt jag och undrade vad jag gett mig in på. Det är ju ett under att det föds friska valpar över huvudtaget ibland.

Ser verkligen fram emot nästa tillfälle om en vecka, då ämnet skall vara optimerad parning.

//Annika

...gick långtifrån så bra bra man hoppats. Yzma blev 2a i sin klass med en ok kritik med tanke på att fröken speedade runt i ringen, up o ner o fram o tillbaka o överallt o bara var... valp.

"Nice head Correct bite Good chin Dark eyes Good feet Correct tailset Good coat but a little soft Uprising shoulder Would like more reached back Short in neck Sound in coming and going Needs more reach & drive"

TinTin fick en överlag ganska trevlig kritik:

"Nice head Correct bite Good chin Dark eyes Good feet Good tailset Coat a little soft. Sound going away Highstepping in front Adequat reach and drive" Det åkte han ut med en tvåa på.......   

Noterar ni vad lika starten är på kritikerna...? Kan säga att så där startade allas... med några mycket enstaka variationer.

//Annika

Har ägnat kvällen åt bad av Tin och Yzma. Den sistnämnda fick en omgång med saxen oxå, men ljuset är så dåligt i varadgsrummet så jag är rädd att det gjorde mer skada än nytta... Vi får väl se imorgon.

Imorgon är Yzmas sista gång i valpklass. Nästa utställning är inte inplanerad förrän i januari och då får hon debutera som junior på My Dog. Eller oxå väntar jag till och med till SPK Västras utställning i mars. Beror lite på om syskonen ämnar komma ifrån Norrland o hälsa på för My Dog eller inte. Gör de det så uppdagas möjligheten faktiskt att ha en avelsgrupp med Tarzan o barn ur 3 olika kullar!

Vaccinationspappren är packade, trimväskan och trimbordet klart, liksom buren. Nu skall jag kräla i säng. Det blir tidigt upp imorgon. Eller ja, allt är ju relativt förstås. Finns ju de som har det värre... men för oss bortskämda ä rdet tidigt.   

//Annika

Redan igår såg jag att Vildas patella och ögonlysningsresultat hade kommit in på avelsdata! Det var snabbt marscherat tycker jag - kontrollen gjordes ju i fredags!

Patella: u.a

Öga: u.a

Festligt att man blir så glad över att se det, trots att man vetat om det i flera dagar.   

//Annika

Tänkte att jag kanske skulle haka på den goda vågen och ta ett spår direkt idag, med lite större svårighet än sist. Så jag tinade blod och gav mig ut i kraftgatan bakom huset med en av klövarna jag fick med mig ifrån Viltvittringen's igår.

Tänkte börja lägga spåret på höjden. Plockade fram klöven och öppnade flaskan, när jag står öga med öga med... ETT RÅDJUR! När jag började skälla på den över att den stod ju precis där jag skulle lägga spår och om det verkligen var nödvändigt att vara där just då, så sprang den iväg. Ett ögonblick övervägde jag att ge fan i det, men i nästa så tänkte jag att jag måste ge min hund möjligheten att lösa det i alla fall. Nog sjutton är det doftskillnad på ett levande rådjur o en klöv o blod! Så jag gick iväg. Började dock spåret lite längre ner i svackan o inte just där jag sprungit på rådjuret. Knatade på o snitslade. Efter vad jag tror var ca 100 meter kommer jag till en grusväg som korsar mitt tänkta spår. Skit. Här kan jag ju inte bloda... det skulle ju se makabert ut om någon kom gående... Så... det blev ett bloduppehåll på två meter. Galet så här efteråt egentligen. Stigen är relativt vältrafikerad - om man tänker på passerande hundägare o joggare. Så där störning av andra dofter är som starkast väljer jag att ta bort blodet...    Vidare. Så kom första vinkeln. Åt höger. Över en stenkulle o 20 meter senare var det stopp. Eller ja, skogen kom o det blev sjukt tätt. Så istället för att ge mig i kast med skogen blev det en vinkel till åt vänster den här gången. Lite väl snart, men vad gör man. Vidare ner för höjden o i botten knöt jag fast klöven, klev ur spåret och knatade ut ur skogen.

Hem igen. Tog vid och började rensa på entrévåningen. Mamma kom och hjälpte mig. Tiden rusade i väg o plötsligt var klockan halv åtta! Jösses! Det börjar bli mörkt! Mitt spår!!! Snabbt ut med TinTin!

Gick ner till spårstarten. Selade på. Tog ut linan. Tin började tjuta. Satte honom. Gick fram till blodstarten och petade intresserat i den. Jag steg tillbaka och hämtade Tin. Visade honom vad jag varit så intresserad. Han luktade länge och väl. Kissade lite. Jag tog ett steg framåt och så var vi iväg. Några meter, sedan skulle det kissas igen. Han tvekade. Hörde hur det pinglade i skogen. En katt... Han tittade på mig. Nosade i backen igen och gick i spåret, nu fick han beröm. Det manade på honom. Ordentligt. Nosen i backen och ordentligt med hastighet. NÄSTAN så jag föll för att öka så jag inte tog ur honom viljan att gå på framåt. Vi kom till grusvägen - han gick rätt över till andra sidan. Där började han tveka. Snurrade, vädrade - misstänker att någon gått längs grusvägen, kanske var det kissen vi hört. Han cirklade. Vädrade. Pendlade fram och tillbaka. Så hittade han spåret och iväg igen. Han kom till första vinkeln. Gick rakt fram en meter. Jag stannade. Han tvekade o började slå en lov åt höger. DÄR var spåret igen. Vidare. Upp på berghällen. Stannade till, fortsatte. Så kom nästa vinkel, här var ingen tvekan! Ner för slänten. Plötsligt stannade han. Vi hade gått fel enligt honom. Inte mycket, men vi var inte kvar i spårkärnan. Så han går tillbaka ett par meter och går på rätt sida om trädet! Klockrent! Så är vi framme vid spårslutet. Tin vill vidare. Letar febrilt efter mer spår. Det tar en stund för honom att inse att han har klöven under näsan, men när den poletten trillade ner blev han som tokig! Den skulle grävas ner!! Nöjd TinTin, men framför allt nöjd matte selar av och leker med klöven en stund ihop innan vi kliver ur skogen och beger oss hemåt.

Nej, det här skall definitivt inte vara några problem. Vi siktar på anlagsklassen i slutet på oktober!

I morse halv 8 började vi styra kosan mot Väne-Ryr, mellan Uddevalla och Trollhättan. Vi skulle på viltspårkurs för Inger Skoglund. Inger och hennes man Roger är auktoriserade viltspårdomare och livnärar sig idag på eftersök. De har sedan 1987 fött upp Bayersk Viltspårhund med kennelprefixet Viltvittringen's.

Vi började med att gå ut var sitt spår, i lugn och ro, själva med Inger. Hon förklarade hur tätt man skulle skvätta blod, varför blodskvättaren går sist (om man är två i spåret), tankar om hur hunden bör arbeta och så vidare. När alla hade varit ute så gick vi in för teori. Vi gick igenom regler och vad som gäller för anlagsklass och lite annat. Sedan var det dags att spåra. TinTins start blev tyvärr inget vidare. Nästa ekipage hade sitt spår på andra sidan vägen och gick ut strax efter oss. Hade det varit någon annan hade det säkert inte varit något problem, men nu var det lilla vita Wille och då tyckte TinTin att han behövde hålla koll på honom. Det gjorde att han var väldigt lättdistraherad i spåret. Dessutom var det ju första gången för honom så han förstod inte riktigt vad som förväntades. När vi väl var framme vi klöven fick jag och Inger jobba upp lite intresse för den, han tyckte den var lite äcklig först. Vi försökte berömma med baconost, men det gillade han inte alls. Men när intresset för klöven väl var väckt så var han helt låst på den!

Inger o Tin gick och lattjade med klöven hela vägen tillbaka. Tin gick strax bakom Inger och passade på att gnaga av repet som klöven hängde vi. MIN sa han.    Vi gick ut i spåret igen för att förlänga det och lägga på en vinkel. Efter det åt vi lite grillad korv med bröd och potatissallad.

När vi gick ut spåret igen - den här gången med Roger i släptåg, var det ingen som hellst tvekan över vad som skulle göras. Leken med klöven hade triggat igång motivationen. Nu visste han ju vad som komma skulle..Han spårade friskt förbi platsen där klöven låg sist och vidare. Plötsligt stannar han och gör en stor lov åt vänster... Roger hinner säga att det säkert har gått en katt över spåret och tror att vi får hjälpa honom på igen, när TinTin sätter nosen i backen några meter bakom oss och spårar på upp till oss, in emellan mina ben och 50 cm till, fram till klöven!! Vi nästan stod på den Roger och jag! Han hade alltså varit så fokuserad i spåret att han gått förbi klöven, spårat vidare och när han insett att han tappat det, slagit en lov för att gå på det igen! Så poletten har definitivt trillat ner.

Nu siktar vi på att ge oss in på att delta i anlagsklassen - målet är slutet på oktober, vilket skall vara helt rimligt enligt expertisen som var med och såg honom idag.

//Annika

Idag klockan 14 var det då dags. Jag klev in på Västra Djursjukhuset med 2 italienardamer i släptåg för hälsokontroll; Vilda - Skogsville's Vilse i Pannkakan och Alva - Skogsville's Sweet Little Lovin'.

Orsaken är:

under de senaste 10 åren har vi importerat i runda slängar drygt 10% av vårt totala avelsmaterial från utlandet. Vi har i det stora hela ganska dålig koll på vad som först in. Allt är inte okänt - det påstår jag inte. Men med tanke på att de flesta av dessa importer - med få undantag - har gått i avel, så är åtminstone jag väldigt nyfiken på att följa upp det hela. Vilda har franska linjer bakom sig och Alva har finska. I Finland ögonlyser man långt flitigare än vi gör i Sverige. På 10 år har i Sverige 15 individer av rasen italiens vinthund blivit ögonlysta. Men jag själv har hört om långt fler som haft bekymmer med synen genom åren. Så för att undvika att sätta något i avel som enligt mina principer inte har där att göra så har jag valt att ögonlysa. Detsamma gäller patella luxation. Det är inget känt problem hos italienare, men jag vill göra vad jag kan för att det inte heller skall bli det. Hjärtat åkte med av bara farten. Italienare har verkligen inte bekymmer med hjärtan, det hade märkts kan jag lova. Men nu har jag i alla fall gjort det och jag har papper på att det är gjort. Jag har papper på att jag gjort vad jag kunnat för att sätta en frisk hund i avel. En hund som mentalt är öppen, positiv och stabil. En hund som är enligt rasstandardens beskrivning. Men viktigast av allt; en hund JAG tror kan bidra till aveln av italiensk vinthund. Detsamma gäller Alva.

När vi kom ut hade jag stora U.A noterade i protokollet och en veterinär som var förtjust över hur lätthanterliga och trevliga flickorna varit - trots att båda hade den goda smaken att höglöpa...

Så nu sätter vi oss snart framför kaminen (en månad kvar till installation) och inväntar vårlöpet för Vildas del. När tiden är inne skall vi åka till Halmstad och hälsa på Valle (a.k.a Kläpphällans Valle) och förhoppningen är att små IG-bebisar/Vilda-miniatyrer skall se dagens ljus hos oss i vår.    Behöver jag nämna att jag verkligen har något att se fram emot?

Alva däremot har en dejt långt tidigare än så...   

//Annika