Jag har länge haft tron att de så kallade livskriserna är relativt förutsägbara. De kommer i vissa stadium i livet och jag tror att min "40-års kris" är här. Den är nog mer tydlig hos kvinnor än hos män i många fall. Kvinnor står ju ofta i ett gränsland här... Man har skaffat sig utbildning, hunnit jobba, kanske skaffa barn och dessa har börjat bli stora, har man inte det så är det sista rycket liksom. Man har fått stabilitet i ekonomin och kan börja koncentrera sig på vad man själv vill. Det är då man upptäcker att man inte riktigt vet... Livet och tillvaron har ju ångat på i flera år och ofta får kvinnor reda ut ganska mycket av logistiken och därmed har man koncentrerat sig på det. Jag har haft förmånen att kunna sätta mina egna intressen ganska långt fram eftersom jag fått god uppbackning av min mor så jag trodde väl kanske att jag inte skulle drabbas så hårt av detta - ack så fel jag hade.

Dottern har vuxit upp och bor inte hemma längre. Jag har ett jobb som betalar räkningar och intressen för både mig och min sambo. Jag äger ett hus med trädgård. Plötsligt undrar jag om det är det här jag verkligen vill ha? Eller om det är något annat. Jag finner mig ofta i funderingar över hur det skulle vara att bo på en annan plats. Göra något annat. Bara ta hänsyn till mig själv och mina egna behov. Jobbar jag verkligen där jag vill vara? Sedan undrar jag om jag hunnit bli för rotad för att kunna flytta på mig? För bekväm? Får nog ta mig en allvarlig funderare på vart jag vill ta vägen.

//Annika