Gott tänkte jag! Nu har det tinat såpass så att vi kan ha lite tempo på promenaden! Röra på depåerna litegranna! Samlade ihop pudlarna och slängde på iggisen täcket och marscherade ut med bestämda steg. Första biten var glashal... lite vatten på det frusna snö/isstäcket gjorde att det började väldigt försiktigt. När väl asfalten kom pinnade vi på i rask takt. Efter femton minuter började jag känna en domning i vänster arm... Insåg att blodtillförseln inte skedde som den skulle. Runt armen hade jag trätt en koppelögla. I andra änden SLÄPADE jag en mycket motvillig iggis. Hur i h-vete kan en hund på 3 kg kännas som 20??? Jag hade varit på vippen att lämna henne hemma - det gör jag när det är allt för kallt och skare på snön. Hon har nämligen en tendens att få köldskador på benen och skrapa upp skinnet på skaren. Inte lätt att vara gjord för medelhavsklimat och tvingas bo närmare nordpolen än ekvatorn. Men jag tänkte att nu när det är ett par plusgrader så skall det inte vara några problem. Det var det. Inte rent fysiskt, men mentalt! Herregud, jag trodde hon skulle dö på fläcken. Vilket jag givetvis ignorerade och släpade henne efter mig i 40 minuter. Ett tag trodde jag att hon skulle lägga sig ner så att hon skulle få åka kana på sitt täcke...

Måste varit en syn för gudarna. Där kommer jag ångande i värsta power-walk-stil, med en valp som hoppar jämfota efter allt, en gammal kärring som skall äta allt hon kommer över, en viril hane som skall pissa var 3dje meter och en gammal gubbe som följer sin egen näsa. Och i släptåg en italienare som agerar bromskloss... är förvånade om det inte går att spåra vår runda efter bromsspåren...

Väl hemkommen har hundarna blivit avtorkade, Nala haft tokrejs och torkat sig i tygfotöljen. Iggisen har jag inte sett skymten av. Hon har krälat in i sin bädd med fleecefilt och blänger på mig så fort jag påkallar uppmärksamhet. Hon hatar mig just nu.

Jag kommer att ha träningsvärk i min vänsterarm imorgon.

//Annika