Så kom den då i år igen - vintern. Tidigare än väntat men sannolikheten är väl att snön försvinner lagom till jul. Vi är ju inte bortskämda med att få ha en vit jul. Det har varit ordentligt kallt. Förra veckan var det -17 en morgon när jag åkte till jobbet. Idag var det bara -4. Ordentligt med snö har vi oxå fått. Snöade så sent som igår. Det hann dessutom vara kallt ett par dagar innan snön föll, så vi hoppas att fler fästingar stryker med i år.

Hundarna är givetvis överlyckliga - alla utom Vilda då förstås. Lilo får man inte in alls. Hon får fullständiga tokfnatt och rusar omkring ohejdat för sig själv. Om man inte släppt ut Nala med henne - men eftersom man lär av misstagen så gör man bara det ett par gånger och sedan aldrig mer - då drar de till skogs ihop.

Lilo har fortfarade inte börjat löpa. Trots det klev Anna på planet till Luleå idag, med henne i släptåg. Fanns inte så många alternativ - Anna skall upp och hjälpa till på sitt gamla jobb en sväng och hinna hälsa på familjen innan jul. Förhoppningen var att Lilo skulle parats samtidigt. Just nu vet vi inte vad det blir av det. Hanen finns ju där uppe.

En sak - sådär helt appropå - som jag drar mig till minnes från när jag var liten, var när vi åkte till Finland. Folk frågade alltid min mamma om hon skulle åka "hem" under semestern, eller över jul. Min mor blev alltid lika störd över det. Vadå hem? Hon hade ju inte bott i Finland på 30 år. Jag minns att jag reflekterade så över innebörden av ordet "hem". Samma tankar kommer till mig nu när Anna åker till Norrland. Det är nu 9 månader sedan hon packade ihop sina ägodelar och lämnade tillvaron där. Hon tog med sig allt som bara gick att pressa in i släpet, sa upp lägenheten, gjorde en permanent adressändring och flyttade. Trots det verkar folk betrakta det som att hon kommer "hem" när hon åker dit. Hon skall sova på soffan hos sin syster. Hon har en resväska med arbetskläder och verktyg med sig. Större delen av tiden kommer hon att tillbringa på trimmet. Hem? Tror man att flytten på 150 mil bara är något tillfälligt, ungefär som när man flyttar för att plugga tre år på högskola på annan ort? Om jag flyttade till Skåne, inte skulle jag kalla Göteborg för hem. Eller jag tror inte det i alla fall. Var skulle det hemmet ligga i så fall? Hos min mor? Jag kallar inte det för hem idag heller, varför skulle jag göra det om jag flyttade så att jag såg henne 4-5 ggr om året? Förstår inte varför det skulle kännas mer som mitt hem, än det jag själv äger och har på annan ort. Dit jag dessutom av egen fri kraft och vilja valt att flytta. För min skull. För att skapa mig ett eget liv.

Hem för mig är där jag kan dra av mig strumporna i vardagsrummet. Eller sparka av mig skorna och släppa allt innanför dörren för att jag är så förbenat kissenödig och i panik rusa in på dass. Utan att ställa skorna i skostället i perfekta rader eller hänga upp hundarnas koppel. Eller där jag inte får hjärtstillestånd för att valpen råkar sätta sig o kissa på golvet.

Eller är det så att människor säger hem om den plats som man känner igen, där man känner sig "hemma"? För mig är det två olika saker. Jag kan känna mig "hemma" även hos kompisar som bor i samma stad. Avslappnad och bekväm. Är det den känslan man refererar till så är det som om att de som säger att man skall åka "hem" utgår ifrån att man inte känner sig "hemma" där man valt att bo. Att man inte trivs. Eller ännu värre - man utgår ifrån att relationen man flyttat iväg för att skapa inte kommer att hålla... Jag är övertygad om att man inte medvetet vill förmedla den uppfattningen. Men man kanske skall reflektera över vad man ger för signaler och på hur det påverakr männiksor som får ta emot budskapet. Skulle det dessutom vara så illa att man säger det för att man verkligen vill förmedla sitt missnöje, så är det bara tragiskt.

För dem som i vanlig ordning har åsikter om mitt blogginlägg så var snälla och skona min sambo ifrån gnället - vänd er till mig direkt istället, eller knäpp igen. Det är trots allt mina reflektioner och tankar jag skriver om, ingen annans.

//Annika