Idag var det några enstaka minusgrader och mulet. Lite snö föll, men det var mestadels barmark. De isfläckar vi mötte på var dock glashala, så det gällde att vara vaksam. Iggisen blev medsläpad runt i 50 minuter idag oxå. Använde mig av en kompanjon. Satte Miss Spoiled Rotten i tvillingkoppel med Tarzan. Han fick släpa runt på henne. Gick mycket lättare. Jag vann.   

//Annika

Gott tänkte jag! Nu har det tinat såpass så att vi kan ha lite tempo på promenaden! Röra på depåerna litegranna! Samlade ihop pudlarna och slängde på iggisen täcket och marscherade ut med bestämda steg. Första biten var glashal... lite vatten på det frusna snö/isstäcket gjorde att det började väldigt försiktigt. När väl asfalten kom pinnade vi på i rask takt. Efter femton minuter började jag känna en domning i vänster arm... Insåg att blodtillförseln inte skedde som den skulle. Runt armen hade jag trätt en koppelögla. I andra änden SLÄPADE jag en mycket motvillig iggis. Hur i h-vete kan en hund på 3 kg kännas som 20??? Jag hade varit på vippen att lämna henne hemma - det gör jag när det är allt för kallt och skare på snön. Hon har nämligen en tendens att få köldskador på benen och skrapa upp skinnet på skaren. Inte lätt att vara gjord för medelhavsklimat och tvingas bo närmare nordpolen än ekvatorn. Men jag tänkte att nu när det är ett par plusgrader så skall det inte vara några problem. Det var det. Inte rent fysiskt, men mentalt! Herregud, jag trodde hon skulle dö på fläcken. Vilket jag givetvis ignorerade och släpade henne efter mig i 40 minuter. Ett tag trodde jag att hon skulle lägga sig ner så att hon skulle få åka kana på sitt täcke...

Måste varit en syn för gudarna. Där kommer jag ångande i värsta power-walk-stil, med en valp som hoppar jämfota efter allt, en gammal kärring som skall äta allt hon kommer över, en viril hane som skall pissa var 3dje meter och en gammal gubbe som följer sin egen näsa. Och i släptåg en italienare som agerar bromskloss... är förvånade om det inte går att spåra vår runda efter bromsspåren...

Väl hemkommen har hundarna blivit avtorkade, Nala haft tokrejs och torkat sig i tygfotöljen. Iggisen har jag inte sett skymten av. Hon har krälat in i sin bädd med fleecefilt och blänger på mig så fort jag påkallar uppmärksamhet. Hon hatar mig just nu.

Jag kommer att ha träningsvärk i min vänsterarm imorgon.

//Annika

Vill bara visa:

Så här såg det ut i torsdags morse när jag åkte till jobbet

Vår munk har fått en mössa...

Idag: Not so much. Det har töat i ett dygn och det är ganska grisigt ute.

//Annika

Här skall vi bo under vår vecka i Egypten.   

http://www.tripadvisor.se/Hotel_Review-g297548-d1825584-Reviews-Fanadir_Hotel-El_Gouna_Red_Sea_and_Sinai.html

El Gouna är en ort som egentligen är allt annat än det jag i första hand skulle välja som resmål: konstruerad stad som är byggd för att skapa en frizon för turister. Jag vill egentligen kunna komma i kontakt med kultur och människor. Men det finns ett par tungt vägande aspekter till varför det blev El Gouna:

1. Det fanns en restresa som vi hade råd med.
2. Hotellet är gjort för vuxna - INGEN BARNPOOL!
3. Staden är mer eller mindre befriad ifrån påträngande försäljare.

Önskemålet är givetvis att hinna med en utflykt till Luxor - om pengarna räcker - och en dag i Hurgada. Hurgada är ju rätt speciellt har jag hört. Försäljarna är ihärdiga och påflugna med våra svenska mått mätt. Jag har inga problem med det. Kan konsten att pruta och förhanda. I lagom doser. En dag kan jag dra på mig den klädnaden och ge mig iväg och utforska den världen, men inte varje dag. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill kunna gå ut och äta en kväll utan att känna att jag MÅSTE värja mig. Och jag HATAR All Inclusive. Variation och valfrihet vill jag ha.

Herregud, kan man längta så efter att komma iväg? Det känns som att tiden inte kan gå fort nog.

//Annika

Jodå, vi är kvar i landet över jul. Med det har även julförberedelserna så smått startat. Förra helgen var vi på julmarknad: jag, mamma, Anna och Leia. Vi passade på att prata lite om hur vi skall lägga upp julen och framför allt vem som skall göra vad. Vi har med åren riktat in oss på en bekväm och trivsam jul. Inget hysteriskt perfekt med massa pynt o godis och mat i mängder o alla skall vara glada och lyckliga och skapa fred på jorden. Utan en helg som bereder utrymme för umgänge. Tillsammans. Utan att någon skall slita hund från morgon till kväll eller en annan skall jaga den perfekta presenten och sedan ha ångest över att pengarna inte räcker till. Vi är yrkesarbetande allihop. Eller ja - vi var... Mor gick ju faktiskt i pension för ett år sedan, men som väl är har vi inte hunnit lägga oss till med några olater på grund av det än.

Så här ser vårt julbord ut i planeringsstadiet:

• Gravad lax med hovmästarsås - mamma
• Skinka (färdigkokt som sedan skall griljeras - skall bara hitta det där receptet med citronskal och ingefära som Lelle gjorde ett år - den var GRYMT god) - den faller på mig.
• Sill - min brors lott.
• Lanttu- och porkkanalaatikko. Hmm.. det här är finskt. Rotfruktslåda i två varianter (kålrot och morot) - mamma och min moster fixar.
• Rosolli. Det här är oxå finskt. Det är en röbetssallad med morötter och potatis bland annat. Supermums. Till det gör man en sås på vispad grädde och rdbetssaft och lite ättika o socker... Antar att det är dags för mig att vara med och göra den snart... Mamma fixar detta även den här julen. Den är ett MÅSTE på vårt julbord. Varken jag eller min bror överlever utan.
• Älgfärsbullar! Det här är nytt för i år. Köttbullar har vi oftast mest på grund av Leia och hennes far. I år skall de göras p älgfärs ifrån norrland.   Det här skall nog Anna ta hand om, alternativt blir det jag.
• Leia och hennes far får införskaffa prinskorvar (det är bara de som äter det), potatis, grötsris och mjölk.
• Ägghalvor - det här har vi tilldelat min bror. Ägg, majonäs, ett gäng färska räkor och en burk rom.
• Till efterrätt har Anna lovat att göra en julig cheesecake med granatäpple och choklad på.

Planen är att vi förbereder det som går att förbereda och sedan samlas vi dagen innan julafton och hjälps åt med att fixa det sista. Värmer lite glögg och umgås. På julaftons morgon kliver vi upp och kokar risgrynsgröt och hjälps åt för att få i ordning inför eftermiddagen och kvällen.

Vad som blir lite annorlunda i år är att någon kläckte ur sig att vi skall ha gran... en riktig gran. Inte den plastvariant vi tidigare haft.

Det blir nog en trevlig jul. Förra året sov jag bort hela julen. Kommer knappt ihåg något alls. Kroppen och hjärnan var så slutkörd så det fanns inget annat alternativ. Tyvärr. I år ser jag fram emot den. Jag har till och med köpt en julklapp... nä, inte till mig själv. Kunde inte låta bli. Slant vid kassan idag inne på Lindex...     Inget märkvärdigt men lite mysigt.

//Annika

När jag fyllde 40 vid årsskiftet så fick jag av min mor och min bror ett antal tusenlappar i resecheckar. Dem har jag äntligen fått möjlighet att nyttja!   Vi skall åka på sol och badsemester till El Gouna! På tu man hand. Det har jag inte gjort... sedan jag och min dåvarande kärlek rymde julen 1988... eller var det -89. Visst har jag varit utomlands sedan dess, men inte på tu man hand med någon. Sist var jag och Leia på Kreta ihop med Stina. En fantastisk resa som innehöll massor med utflykter och gav oss en uppsjö minnen. Det var 2005. Gotland i all ära, men då är ju ALLA med.

Nu skall vi bara hitta hundvakt till 7 hundar... DET är den stora utmaningen i att åka på semester.

//Annika

Så kom den då i år igen - vintern. Tidigare än väntat men sannolikheten är väl att snön försvinner lagom till jul. Vi är ju inte bortskämda med att få ha en vit jul. Det har varit ordentligt kallt. Förra veckan var det -17 en morgon när jag åkte till jobbet. Idag var det bara -4. Ordentligt med snö har vi oxå fått. Snöade så sent som igår. Det hann dessutom vara kallt ett par dagar innan snön föll, så vi hoppas att fler fästingar stryker med i år.

Hundarna är givetvis överlyckliga - alla utom Vilda då förstås. Lilo får man inte in alls. Hon får fullständiga tokfnatt och rusar omkring ohejdat för sig själv. Om man inte släppt ut Nala med henne - men eftersom man lär av misstagen så gör man bara det ett par gånger och sedan aldrig mer - då drar de till skogs ihop.

Lilo har fortfarade inte börjat löpa. Trots det klev Anna på planet till Luleå idag, med henne i släptåg. Fanns inte så många alternativ - Anna skall upp och hjälpa till på sitt gamla jobb en sväng och hinna hälsa på familjen innan jul. Förhoppningen var att Lilo skulle parats samtidigt. Just nu vet vi inte vad det blir av det. Hanen finns ju där uppe.

En sak - sådär helt appropå - som jag drar mig till minnes från när jag var liten, var när vi åkte till Finland. Folk frågade alltid min mamma om hon skulle åka "hem" under semestern, eller över jul. Min mor blev alltid lika störd över det. Vadå hem? Hon hade ju inte bott i Finland på 30 år. Jag minns att jag reflekterade så över innebörden av ordet "hem". Samma tankar kommer till mig nu när Anna åker till Norrland. Det är nu 9 månader sedan hon packade ihop sina ägodelar och lämnade tillvaron där. Hon tog med sig allt som bara gick att pressa in i släpet, sa upp lägenheten, gjorde en permanent adressändring och flyttade. Trots det verkar folk betrakta det som att hon kommer "hem" när hon åker dit. Hon skall sova på soffan hos sin syster. Hon har en resväska med arbetskläder och verktyg med sig. Större delen av tiden kommer hon att tillbringa på trimmet. Hem? Tror man att flytten på 150 mil bara är något tillfälligt, ungefär som när man flyttar för att plugga tre år på högskola på annan ort? Om jag flyttade till Skåne, inte skulle jag kalla Göteborg för hem. Eller jag tror inte det i alla fall. Var skulle det hemmet ligga i så fall? Hos min mor? Jag kallar inte det för hem idag heller, varför skulle jag göra det om jag flyttade så att jag såg henne 4-5 ggr om året? Förstår inte varför det skulle kännas mer som mitt hem, än det jag själv äger och har på annan ort. Dit jag dessutom av egen fri kraft och vilja valt att flytta. För min skull. För att skapa mig ett eget liv.

Hem för mig är där jag kan dra av mig strumporna i vardagsrummet. Eller sparka av mig skorna och släppa allt innanför dörren för att jag är så förbenat kissenödig och i panik rusa in på dass. Utan att ställa skorna i skostället i perfekta rader eller hänga upp hundarnas koppel. Eller där jag inte får hjärtstillestånd för att valpen råkar sätta sig o kissa på golvet.

Eller är det så att människor säger hem om den plats som man känner igen, där man känner sig "hemma"? För mig är det två olika saker. Jag kan känna mig "hemma" även hos kompisar som bor i samma stad. Avslappnad och bekväm. Är det den känslan man refererar till så är det som om att de som säger att man skall åka "hem" utgår ifrån att man inte känner sig "hemma" där man valt att bo. Att man inte trivs. Eller ännu värre - man utgår ifrån att relationen man flyttat iväg för att skapa inte kommer att hålla... Jag är övertygad om att man inte medvetet vill förmedla den uppfattningen. Men man kanske skall reflektera över vad man ger för signaler och på hur det påverakr männiksor som får ta emot budskapet. Skulle det dessutom vara så illa att man säger det för att man verkligen vill förmedla sitt missnöje, så är det bara tragiskt.

För dem som i vanlig ordning har åsikter om mitt blogginlägg så var snälla och skona min sambo ifrån gnället - vänd er till mig direkt istället, eller knäpp igen. Det är trots allt mina reflektioner och tankar jag skriver om, ingen annans.

//Annika

Har ju helt glömt att tala om att jag tagit upp halsbandstillverkning igen. Den här gången blir det endst smala satinklädda länkar för pälsraser. De byggs av en stark lina (håller för tyngd upp till 250 kg), i ändena sitter svetsade ringar som först limmas och sedan vajras för att hålla. Därefter kläs linan med ett silkigt tyg klippt på skrå. Orsaken till att jag tar ut materialet på skrå (på snedden alltså) är för att höljet därmed formar sig efter linan och hundens rörelser. Det bildar inga veck och skapar minimalt med tovor. Halsbandet glider lätt genom pälsen.

Halsbanden görs på beställning så ta hundens mått runt halsen (mitt på) och tala om vilken färg du vill ha. De kostar 90 kr styck.

Färgerna som finns att tillgå just nu är grön, rosa, lila, blå, svart och röd (ej med i bild).

Beställningen läggs lämpligen på min maila annika(at)sinecera.se

//Annika