Gott tänkte jag! Nu har det tinat såpass så att vi kan ha lite tempo på promenaden! Röra på depåerna litegranna! Samlade ihop pudlarna och slängde på iggisen täcket och marscherade ut med bestämda steg. Första biten var glashal... lite vatten på det frusna snö/isstäcket gjorde att det började väldigt försiktigt. När väl asfalten kom pinnade vi på i rask takt. Efter femton minuter började jag känna en domning i vänster arm... Insåg att blodtillförseln inte skedde som den skulle. Runt armen hade jag trätt en koppelögla. I andra änden SLÄPADE jag en mycket motvillig iggis. Hur i h-vete kan en hund på 3 kg kännas som 20??? Jag hade varit på vippen att lämna henne hemma - det gör jag när det är allt för kallt och skare på snön. Hon har nämligen en tendens att få köldskador på benen och skrapa upp skinnet på skaren. Inte lätt att vara gjord för medelhavsklimat och tvingas bo närmare nordpolen än ekvatorn. Men jag tänkte att nu när det är ett par plusgrader så skall det inte vara några problem. Det var det. Inte rent fysiskt, men mentalt! Herregud, jag trodde hon skulle dö på fläcken. Vilket jag givetvis ignorerade och släpade henne efter mig i 40 minuter. Ett tag trodde jag att hon skulle lägga sig ner så att hon skulle få åka kana på sitt täcke...

Måste varit en syn för gudarna. Där kommer jag ångande i värsta power-walk-stil, med en valp som hoppar jämfota efter allt, en gammal kärring som skall äta allt hon kommer över, en viril hane som skall pissa var 3dje meter och en gammal gubbe som följer sin egen näsa. Och i släptåg en italienare som agerar bromskloss... är förvånade om det inte går att spåra vår runda efter bromsspåren...

Väl hemkommen har hundarna blivit avtorkade, Nala haft tokrejs och torkat sig i tygfotöljen. Iggisen har jag inte sett skymten av. Hon har krälat in i sin bädd med fleecefilt och blänger på mig så fort jag påkallar uppmärksamhet. Hon hatar mig just nu.

Jag kommer att ha träningsvärk i min vänsterarm imorgon.

//Annika

Har ju helt glömt att tala om att jag tagit upp halsbandstillverkning igen. Den här gången blir det endst smala satinklädda länkar för pälsraser. De byggs av en stark lina (håller för tyngd upp till 250 kg), i ändena sitter svetsade ringar som först limmas och sedan vajras för att hålla. Därefter kläs linan med ett silkigt tyg klippt på skrå. Orsaken till att jag tar ut materialet på skrå (på snedden alltså) är för att höljet därmed formar sig efter linan och hundens rörelser. Det bildar inga veck och skapar minimalt med tovor. Halsbandet glider lätt genom pälsen.

Halsbanden görs på beställning så ta hundens mått runt halsen (mitt på) och tala om vilken färg du vill ha. De kostar 90 kr styck.

Färgerna som finns att tillgå just nu är grön, rosa, lila, blå, svart och röd (ej med i bild).

Beställningen läggs lämpligen på min maila annika(at)sinecera.se

//Annika

Knappt har valpkullen flyttat ut, den nobla modern återgått till sina vardagshyss och valpen som blev kvar växer och frodas. Man har hunnit konstatera att huset så smått förfaller och att man inte hunnit med ett smack under ett halvårs tid för att näsan varit klistrad i valplådan, örat vid telefonen (man pratar med väldigt många människor när man har valpar) och hjärnan har ägnat sig åt att analysera hundbeteenden och pussla ihop rätt individ med rätt familj. Hundträningen har blivit åtsidosatt - tävlingssäsongen skall vi inte prata om. Någonstans har även planeringen för nästa valpkull tagit vid...

Näsan har varit fastlimmad vid avelsdata, örat vid telefonen (man pratar med väldigt mycket människor när man planerar en valpkull) och hjärnan har ägnat sig åt att analysera inavelskofficienter, stamtavlor och potentiella framtida fäder.

Vi planerar en valpkull på Lilo till våren. Fröken - a.k.a Princess of f*cking everything - heter Hitmakers Shine A Light i stamtavlan och är helsyster till Yzma och Pumba. Hon är HD röntgad fri, patella 0/0 och ögonlyst UA. Hon är MH-beskriven helt utan kvarstående rädslor och med en etta på skotten. Ett tag undrade beskrivaren om hon var döv eftersom hon är så orädd. Ingenting skrämmer Lilo - för världen är ju hennes. Utställd med genomgående excellent och ck och har flertalet bästa tik placeringar. Hon är ingen showig hund, det är inte hennes grej och har därför ständigt blivit placerad som reserv: rosetthögen med reserv-cert, reserv-cacib är ungefär lika stor som brorsans hög med cert och cacib. Idag är hon nedklippt för tanken är att hon skall startas i agility efter sin första valpkull. Hon är ett litet krutpaket med en hastighet utan dess like. Vi hoppas att åldern och mognaden skall koppla in hjärnan också. Det är liksom inte ok att som ärevarv köra banan efter eget tycke...

Den tilltänkta fadern är brun och eftersom Lilo är gentestad som anlagsbärare för brunt så hoppas vi att det dimper ner någon brun valp oxå. Fadern har passerat vårt nålsöga vad gäller hälsotester och även om han själv inte har arbetmeriter så finns det representerat runtomkring honom. Framför allt inom agility. Vi har även en önskan om att hitta ett tävlingsinriktat foderhem till en tik ur den här kombinationen. Önska får man. Nästan vad som helst.

Nä, man måste nog ha en skruv lös för att hålla på med detta. Jag hoppas jag hinner få en lång, skön julledighet innan det drar igång på nytt.

//Annika

I lördags invigdes Pälsbitens nya lokal i Kungsbacka i samband med att Vettris hade invigning. Djurkliniken i Kungsbacka har funnits i flera år och systerkliniken i Mölndal minns jag från min barndom. Båda klinikerna har expanderat i samband med inträdet i Vettris-kedjan och fått en välbehövlig ansiktslyftning. Ljust och fräscht i rymliga lokaler och med det senaste i utrustningsväg.

Då kunde det inte bli bättre än att få möjligheten att öppna hundtrim i anslutning. Ett samarbete med veterinär är oerhört värdefullt för en trimmare. Dessutom har man inlett ett samarbete med Hund i Harmoni.

En hel del folk hittade in i trimmet och fick svar på sina frågor och möjlighet att boka tid för frisering av sin fyrfota familjemedlem. Säkert 15 hundar passade på att få klorna klippta till introduktionspris. Man hade även möjlighet att få kika på när schnauzern Zack blev vardagsfin.

Anna tar sig an Zack (Cegali's Baker).

//Annika

Som bekant så rasade pälsen av Yzma när valparna hade flyttat och det resulterade i de katastrolfala utställningsresultaten ifrån norrland. Jag är glad att den svenska domaren visade sympati för situationen och gav några tröstande ord. Samma domare tyckte det var jätteroligt att se spralliga pudlar i ringen (läs Pumba-studs) och inte som den andra som inte skrädde orden över hur dålig Yzmas strama (läs obefintliga) T60-nacke var. I dennes värld hängde allt på pälsen, uttryckligen. Nåväl, det var en bitter läxa, men jag har lärt mig den väl.

Under den första utställningen sprang jag på en uppfödare ifrån Stockholm och hon tipsade mig om att prova Viacutan. Så nu är det inhandlat och jag började ge Yzma det för två dagar sedan. Det skall bli intressant att se om det bidrar till pälsväxten. Har sedan hon började tappa päls gett henne Standardts Päls som tillskott, men vågar inte svara på om det hjälpt hittills. Tja, det kunde förstås ha blivit värre - hon kanske hade fortsatt att tappa om hon inte fått det, vem vet?

Någon annan som har erfarenheter av Viacutan?

//Annika

Igår kväll blev vi inbjudna till spontanmiddag hos familjen Bergqvist. Familjen består av mamma Kristina, pappa Björn, Victor, Fredrik, Oscar, Hanna och nu Lucy. De bor i ett jättecharmigt sekelskifteshus i Askim, som Björn och Kristina ägnat de senaste 10 åren åt att renovera. Jag som är helt såld på sekelskiftesstilen gick omkring som i ett rus. Kristina och Björn har dessutom haft ett fantastiskt öga för de små detaljerna.

Lucy blev helt besinningslöst lycklig över att träffa mamma, moster, mormor och syster Nala igen. I timmar härjade de omkring i den omfångsrika trädgården; rejsade över gräset, grävde upp planteringar, jagade kottar, möblerade om bersån och levde det bästa ett hundliv kan erbjuda. Poolen var på vippen att föräras med ett dopp, men Anna hann hejda Nova i sista stund.

Det var med ett stort leende på läpparna vi åkte hemåt igår kväll, mätta och belåtna. Vilket hem lilla Lucy har fått!    Vi ser fram emot att komma snart igen och ämnar pricka in en varm och fin dag så vi helt egoistiskt kan prova poolen utan att frysa ihjäl.   

//Annika

Så har då den sista av de små flugit ur boet. Bokstavligen. I fredags morse 06.35 lyfte planet med Peppar och Anna mot Luleå.

Vi hade besök av Håkan och Barbro Bergström för några veckor sedan och de föll handlöst för det lilla rivjärnet. När Barbro några dagar senare ringde och frågade om hon fick köpa henne så var vi inte särdeles svårövertalade. Vi vet att vi kommer att få se en del av "Sine Cera Pretty Pillbox" i utställningsringarna och kanske kan vi en vacker dag få äran att få "tillbaka" något efter Peppar.

Ställer upp på bordet som om han aldrig gjort annat.

Söta fröken.

Peppar är fantastiskt fint kroppad, har en attityd som en prinsessa, äger världen där hon går. Hon är välvinklad både fram och bak, har redan massor av päls, fina knutna tassar, långa öron, fina mörka ögon och ett jättefint uttryck.  Men hon kommer med största sannolikhet att bli dvärg. Det är orsaken till att vi velat om huruvida det blir hon eller Nala som blir kvar. Nu har vi fått bästa tänkbara lösning i att hon flyttar till Charmer Wins i Morjärv.

Lycka till och som väl är så räknar vi med att se henne snart igen under semestern i norr.

//Annika

Vår veterinär utbrast: "Men, vilket spring det är på er"! Glädjande nog så var ombesiktningen av Peppar med anledning av att hon på fredag flyttar. Dr Arosenius behövde inte mer än klämma, känna, lyssna och skriva en ny kråka i besiktningsprotokollet innan vi fick åka hem igen.

Jo. Så blir det. Peppar flyttar. Det lilla rivjärnet skall flytta till en uppfödarkollega i norr, vilken vi har ett gott samarbete med. Där kommer hon förhoppningsvis till sin rätt och vi kan få följa hennes utveckling och kanske i framtiden få se av hennes avkommor i våra trakter. Peppar peppar.    

//Annika