Nu kommer ett obekvämt inlägg. Är du den lättstötta typen i min omgivning så bör du sluta läsa nu. Det är inte ofta jag får bryt. Särskilt inte som jag ventilerar offentligt. Men det här är ett.

Jag har under det senaste året dragits med diverse smååkommor. Förkyld, feber, bihålor som bråkar, yrsel och magont. Jag var till och med sjukskriven ett par veckor för yrseln och för att jag hade svårt att fokusera blicken. Jag har pratat med läkare och fått samma svar varje gång. Stress. Först nu efter senaste läkarbesöket är jag benägen att hålla med. Jag har fått ta prover för lever och njurar och väntar på svar från dessa. Men diagnosen - även om den inte ännu är hundraprocentig förrän jag genomgått en gastroskopi - är att jag har magsår. Som beror på stress. Jag medicinerar nu mot det och har sedan årsskiftet lagt om mitt jobb, ihop med min chef. Behöver jag ens säga att jag är jävligt nöjd över att jag stod på mig i den rekryteringen?

Stress över att huset inte är klart. Stress över en tung arbetsbelastning på jobbet. Stress över att folk ständigt har åsikter om hur jag gör saker och hur jag prioriterar. Särskilt när jag inte prioriterar rätt enligt dem. Stress över att få ekonomin att räcka till. Sterss över att inte glömma något, att komma ihåg allt. Stress över göra rätt.

Jag är så innerligt less på att folk har åsikter om mig och mitt sätt att göra saker och ting. Särskilt om man har den dåliga smaken att gå genom min sambo. Det gäller inte bara vänner utan även familj. Om inte galoscherna passar, byt ut dem! Om det är så trist att jag inte har tid och lust att prioritera i den ordning som andra anser, gå o gnäll på någon annan. Så nu kommer ett par riktlinjer:

Har du åsikter om hur jag borde renovera eller hur fort eller i vilken ordning. Håll käften.

Har du åsikter om vad jag borde lägga pengar på, eller inte lägga pengar på. Knäpp igen.

Har du åsikter om vem jag umgås med eller varför jag inte umgås med någon i tillräckligt hög grad. Knip.

Har du åsikter om hur jag uppfostrar och umgås med mitt barn. Svälj.

Har du åsikter om hur jag lever mitt liv med hund. Tyst.

Har du åsikter om min hund. Vilken som helst av dem. Titta med opartiska ögon på din egen. O var tyst. MYCKET tyst.

Har du åsikter om min bil, val av modell eller funktion. Tig.

Har du inget positivt att säga eller tillföra. Gå.

Jag tänker inte ursäkta mig. Förklara mig. Omskriva. Frågar du mig kommer du få ärliga svar. Obekväma och ärliga svar. Tyvärr har folk en tendens att uppfatta en del av den information jag kommer med som skitsnack. Uppenbarligen är folk i gemene man inte så brutalt ärliga med vissa svar som jag kan vara. Kan du inte ta dem, fråga inte. Flera års trampande på mig har gett resultat. Jag är less på att ställa upp utan att få tillbaka. Köra, hämta, lämna, koordinera, låna ut pengar, städa upp andras soppa och släta över. Jag väljer nu att göra saker JAG tycker om. Inte vad andra tycker om. Jag väljer att umgås med dem som jag vill umgås med. Inte vad som är korrekt. Jag skiter i om det är familj eller inte. O framför allt. Jag tänker INTE ha dåligt samvete över att en tredje part blir ledsen över det.

Kände du dig träffad? Bra. Då hade du förmodligen all anledning till det. Du är förmodligen en bidragande orsak till hur jag mår. Dessutom varnade jag dig i början. Du kunde gett fan i att läsa.

Känner du dig inte träffad? Då har du förmodligen ingen anledning heller och är en av dem som tycker som jag. Mitt liv är MITT att leva och du är välkommen att vara en del i min tillvaro.

//Annika