Med ett par timmars sömn efter den långa flyttresan vilken efterföljdes av tömning av släp och visit på kliniken i Mölndal där Anna skall öppna trimmet, så tog då bad och fön vid av 4 hundar. Jag badade och fönade och Anna klippte. Yzma, Pumba, Lilo och Nova i den ordningen. Vi stupade i säng kl 3 på natten. Grinfärdiga av trötthet båda två. När klockan ringde vid 7 trodde jag att jag skulle dö helt ärligt. Efter att ha fått i mig lite frukost och fått in allt i bilen åkte vi till Volvia-hallen och SPKv's utställning. När jag parkerade bilen efter vi hade lastat av allt och gick mot hallen så sa jag till mig själv att efter utställningen i Strömsnäsbruk kommer jag inte att kliva in på en utställning igen på VÄLDIGT länge! Det är inte roligt att vara trött, slutkörd, stressad, grinig och bara vilja hem. Man skall ju hålla på med det här för att det är roligt. Just då var det allt annat än kul.

Det var som bortblåst drygt 8 timmar senare. Då stod vi med dagens resultat. Trots 150 mil i bil. Trots flyttstök. Trots minimalt med sömn. Trots stress. En champion tillika BIR och BIS4, en bt-placering, en bästa mellanpudelveteran tillika BIS3-veteran. Burens långsida gick knappt att se under alla rosetter, foderäckar bars i skytteltrafik till bilen, liksom paket med skålar, formar och  vinglas. Vilka fantastiskt vackra vinglas förresten!! Certgåvan bestod två sirliga höga vinglas vilka hade en graverad pudelsiluett på kupan. Måste försöka komma ihåg att ta kort på dem så ni får se dem.

Pumba erövrade alltså sitt 6:e svenska cert - två veckor efter sin tvåårsdag. I bagaget har han även ett finskt cert, så rent krasst blev han champion dubbelt upp! Så snart det svenska championatet är registrerat kan man ansöka även om det finska. Nu hägrar givetvis både Norge och Danmark... och sommarens utställningar. Han har ett svenskt CACIB och behöver således fylla på med fler av dem ifall han även skall bli C.I.B som mor sin.

Tvivlar någon på att jag och Anna är stärkta i vår övertygelse om att kombinationen skulle bli SÅ rätt?? Trots alla som skakade på huvudet och frågade om det inte fanns en skruv lös när man på julafton beger sig på resa över hela vårt land med en höglöpande tik i handbagage-väska... HA! Där fick ni...! Får man lust att säga. Fast det kan man ju inte. För de flesta i vår omgivning skakade på huvudet och konstaterade att jaja... det är ju så det är med oss hundidioter...  

//Annika 

Fredag den 2/3 bar det då av mot Luleå. Flygen var försenade och vi hade en halvspännande incident på flighten mellan Göteborg och Stockholm då Vilda bestämde sig för att öppna dragkedjan på flygburen och springa gatlopp i gången på flygplanet... Som väl är är hon u varken agressiv eller svårfångad så det hela avlöpte utan större komplikationer. Flygvärdinnan flinade bara och kommenterade att hon var ju hiskeligt snabb den lilla...  

Lördagen ägnade jag åt att packa och städa i trimmet medan Anna jobbade. Det var lite att bita i... Kvällen tillbringade vi hos Malin och Emil, ihop med Ida och L-J, Helena och Thomas, Jörgen, Anna och Åsa, Bosse och Ulle. Mat hade de fixat i mängder!

Söndagen ägnades åt mer packande och sedan åkte vi till Morjärv för middag hos Barbro och Håkan - Charmer Wins kennel. På vägen dit gjorde vi ett stop hos svärmor och svärfar och fick i oss lite rensoppa. Jag rullade ut från Barbro och Håkan.

Måndagen - mer packning. På kvällen åt vi middag hos Pontus och Emeli. Behöver jag ens nämna att jag var mätt som en gnu när vi gick därifrån? Kanske inte konstigt att jag inte fick knäppt kavajen i morse...

På tisdagen hämtade vi släpet och började packa in. Vi fyllde 2/3 innan vi insåg att vi inte kan fortsätta förrän Annas föräldrar kommer. De hade med sig vardagsrumsbordet och Annas nya trimbord, som skall stå på trimet i Mölndal. Vännerna slöt upp för att hjälpa till att packa det sista och krama hejdå. Det fälldes en hel del tårar. 150 mil är långt. Vi om några vet. Det är tärande att ha ett distansförhållande med det avståndet. När natten väl gjorde sitt intåg satte vi oss i soffan med ett glas rött och några chokladpraliner och gjorde ett tidsöverslag för onsdagen. Vi insåg att släpet skulle behöva packas om till viss del eftersom vi i det skedet inte fick med oss tumlaren som skulle hämtas i Sundsvall. När vi nämnde det till pappa Ulf så tror jag han skulle smälla av....

Så onsdagen startade med att vi försov oss. Antar att vi behövde sömnen. Därefter fick vi ägna några timmar till att packa om släpet. Eller åtminstone den sista tredjedelen. Vid 14-tiden kom vå till slut iväg. Stop i Umeå hos Malin och Jennifer för en kopp kaffe och lite äventyr med släpet. Backen upp till deras lägenhet visade sig vara glashal och hela ekipaget höll på att kana ner i diket... Vidare mot Sundsvall för att stanna till hos Annette på Topcopy's kennel och lasta på en kondenstumlare. Tack för den! Otroligt vilka vänner man har egentligen!! Vidare mot Stockholm. Nu gick det inte fort. Strax efter fem på morgonen landade vi hos Leone. Muttrade något och stupade i säng. Världens brunch fick vi när vi kom upp vid lunch. Vid 13-tiden fortsatte vi för att stanna till vid Ödeshög hos Ulla på Bobrow's kennel. Återigen -  det är inte klokt vilka härliga vänner man har. Yzma har nämligen varit hos Ulla medan vi tagit oss an flyttlasset.

Torsdagen innan jag åkte till Lule så stod Yzma klar för parning. Jag satte mig i bilen och körde 50 mil tor till Ödeshög och parade lilla fröken. För att få ytterligare en chans till parning så erbjöd sig Ulla att ta in Yzma och para henne med Tyson ett par gånger till medan vi i lugn och ro kunde ägna oss åt flytten. Så jag åkte hem utan hund, för att kunna sväng om en vecka senare och hämta upp henne på vägen. Lite pirrigt var det - jag har ju aldrig lämnat bort henne så till en för henne främmande människa. Yzma acklimatiserade sig direkt och förälskade sig i Ullas man Rune. Lilla blyga Saba fick sig en jämnstor kompis och de fann varandra väl. Fick rapporter varje morgon om hur bra det gick. Det värmer mitt mattehjärta och bekräftar att jag verkligen har den mentalt stabila hund jag hävdar att jag har.

Vid 23 var vi så äntligen framme hemma. Efter 150 mil och 20 timmar i bil. Hemma. Vårt hem. Så från och med fredag den 9/3 är vi nu tre personer skrivna på vår adress. O en hel hög med hundar. Vi har en spännande resa framför oss.   

//Annika